10 dagar

Oj, de senaste tio dagarna har varit intensiva, minst sagt. Bokmässa, Varberg, Göteborg och Universeum, Göteborg och hamam-spa, firande av snart tvååring, familjer på besök, kraschad dator pga glömd laddare på hotell med hamam-spa (nej, det är inte en laddare works for all macs), tre hotellfrukostar, x antal nyinlärda bokstäver, tusen presenter, 24 bullar och två prinsesstårtor.
Tror det blir tydligare med bilderna som kommer snart.


- Posted using BlogPress from my iPhone

en resa

Här sitter jag med en kaffe och en chokladcroissant på Bromma flygplats. Bara sådär, utan någon att jaga genom avgångshallen, utan någon som skriker, packar upp väskan och sliter ut innehållet över golvet, kastar sig på samma golv och vrålar efter bulle, springer fram till främlingar som inte vill prata med barn och ler sitt bästa skräckfilmsbarnsleende. Det är nämligen bara jag.

En bra sak med att ha barn är hur mycket njutning som plötsligt finns i små, ensamma stunder. Planet sent? Great, mer ostörd egentid. Kissnödig innan flighten ska gå? Toppen, ett toabesök i ensamhet utan någon som drar i handtaget.

Jag ska alltså till Bokmässan, som alla andra. Men jag ska hänga med min mamma hela dagen och DET ska inte ni. Lyllos, lyllos mig.

- Posted using BlogPress from my iPhone

snart två eller värdet av fina minnen

Alltså den här åldern. Två år om två veckor och så himla bestämd med vad han vill och bra på att berätta det. Jag har fått mina första "dumma mamma!" och "sluta, mamma!" riktade mot mig med hög röst, men oftare "mamma, hålla handen" eller "mamma sitta där" för att han vill mysa ihop i soffan.

Han har börjat upptäcka bokstäver ("Fem myror är fler än fyra elefanter" är så himla, himla bra!) och så fort han ser en skylt numera utropar han: "Åh! O! A! E!", även om det inte finns varken O, A eller E på just den skylten, men de får representera hela alfabetet. Dock att han kan rätt många bokstäver nu när man pekar och frågar.

Han räknar också. Som på bilden ovan, när vi satt och väntade hos tandläkaren (mer om det senare), och han räknade till tjugo kulor och skrattade helt hysteriskt åt det roliga i det. Han hoppar fortfarande över sju dock. Det är nog svårt att säga.

Han pratar mycket, berättar riktiga historier (den om dimman, som var häromveckan, är den bästa. Den berättar han om och om igen.) och vi räknade till åtta ord i samma mening för någon månad sedan. Men det kanske har blivit fler sedan dess. Språk är liksom hans bästa gren.

Han har precis lärt sig hoppa jämfota och gör det hela tiden. Det fysiska har ju aldrig intresserat honom, han var sen med att gå och krypa, men nu vill han plötsligt klättra och hoppa hela tiden. Helst från lite för höga höjder, lite högre än han klarar av.

Han är lika ordentlig som sin pappa. När Brasse i "Fem myror…" har fått grädde på näsan är det viktigast i hela scenen. "Oooj! Han har mat näsan. Torka näsan!"

Och när den där älskade pappan ska gå till jobbet kräver M en puss – och sedan en kram. Alltid i samma ordning, alltid lika viktigt. Precis som den där älskande mamman tycker. Vår familj ändå. Det kan vara värt att komma ihåg det fina med den ibland, I tell you, särskilt när jag står där med galonbyxorna i handen på morgonen, med nystänkt tandkräm över hela tröjan och M är alldeles blöt för att han just tömt en vattenflaska över hela sig och vägrar ta av sig tröjan och det plötsligt luktar bajs i hela hallen fast vi PRECIS var på väg ut genom dörren på väg till förskolan. Då kan det vara värt.

måndagsdagbok

Idag sitter jag hemma och skriver och bokar intervjuer och gör diverse privata ärenden och tvättar och pysslar. Och det går faktiskt ganska bra, även om jag föredrar det ordnade kontorsarbetet utan störningsmoment. Men ibland, som frilans, får man faktiskt unna sig de där störningsmomenten, tycker jag. Det är ju lite det som är grejen, att ha lyxen att välja hur jag vill fördela min tid.

Helgen har varit lugn. I fredags åt vi middag ute, alla tre, det blev hipsterkorv på Taylors & Jones i Hornstull. M älskade det och åt två barnkorvar. Så himla bra förresten när restauranger med god vuxenmat även har barnanpassade alternativ – inte för att barn inte kan äta samma mat, men för att de oftast inte orkar lika mycket eller vill ha lika många olika smaker. För några veckor sedan åt vi hamburgare på Vigårda i Mood-gallerian och den lilla barnburgaren kostade typ 40 spänn (eller ännu mindre?). Ett väldigt mycket bättre alternativ än McDonalds.

I lördags var vi ute på stan en sväng och på kvällen kom min bror på besök. Honom lekte vi sedan med halva söndagen och på eftermiddagen åkte vi till en 4H-gård. Ett inte helt lyckat drag, visade det sig, men det kan jag berätta om lite senare. 

Nu: lunch.

Nej tack, Jan!

Nämen, jag mailade väl precis en politiker. Blev inspirerad av bilden ovan, som spridits på Facebook via Medelklassupproret. Det här gör mig så himla arg. Jag vill inte ha extra pengar i plånboken, jag vill ha en fungerande välfärd. Så här skrev jag till Jan Ericson (och egentligen känns det inte helt hundra i magen, det här att hänga ut en enskild politiker för att visa på en större fråga, men jag hoppas att Jan Ericson skickar sina mail vidare och att det faktiskt kan bli en diskussion av detta. "Kanske VILL folket inte att vi bara ska tänka på individen? Kanske har vi gått för långt?" Ja, Jan. För längesedan.):

130918

Nämen titta, morsan har ny jacka! Och jag orkar inte bli frustrerad över att Blogger inte låter mig lägga upp bilder som tidigare och att det nu är ett fult mellanrum mellan dessa, för nu ska jag gå och hämta M efter en riktigt produktiv dag. Har lämnat en text och skickat flera idéer till olika redaktioner och nu ska jag ta eftermiddag. Hej hej.
Jacka, Suit. Blus, Velour. Kjol, Lindex. Väska, Tory Burch.

bff

Det här att M nu har en bästis på förskolan underlättar ju lämningslivet aningen. Idag när vi kom till förskolan och bästisen genast dök upp vid vagnen skrek M bästisens namn och så fort han kom ur vagnen och landade på marken sprang de iväg som två små smurfar (de har likadana blå regnkläder och likadana stövlar också, så liknelsen är inte helt off). M kastade sig på marken och ropade "oj, Melker ramlade!" (hans favoritlek) och bästisen gjorde likadant. Sedan jagade de varandra och när jag hade lämnat kläder och ryggsäck och vagn och gick ut genom grinden fick jag en glad vink och ett "hej då, mamma!". Wow. Hur ska vi någonsin kunna flytta härifrån ever?

lunchdvala

Sådär: Chic-lunch, check! Skvaller, burgare och cola. Kvällens skandaler och pinsamheter avhandlade och nu på väg tillbaka till kontoret. Eller hem? Eller kontoret? Ah, frilansens fredagseftermiddagsdilemma.


- Posted using BlogPress from my iPhone

kvällen på instagram

Vilken kväll det blev! Lite vemodig, men väldigt rolig (introt innan Charlotta klev upp på scenen med en röst i bakgrunden som konstaterade: The bitch. Is. Back. Haha, så himla mycket självdistans!).
Min klänning har tillhört mammas killes mamma. Och igår var det hennes födelsedag, så det kändes lite extra fint att bära något som en gång var hennes.


Innan galan drog igång träffades vi, "gamla Chic", på Nobis, drack drinkar och catchade upp.


När vi kom fram visade det sig att vi från gamla teamet hade fått sittplatser. Allra längst fram. En sån fin gest.


Charlotta i CHIC-klänning på scen.

- Posted using BlogPress from my iPhone

CHIC - andra ronden

Idag alltså: skriver och skriver och skriver (faktiskt, nu jäklar ska den här texten bli fantastisk!) och efter lunch börjar galapeppen. Idag är det nämligen dags, nya CHIC ska lanseras och jag ska för första gången gå på CHIC-galan som gäst. Lite märkligt förstås, men mest väldigt roligt. Framför allt att få träffa alla fina chiclingar igen, det var så längesedan.
För ungefär ett år sedan fick vi veta att det inte skulle bli några fler nummer av vår älskade tidning, att redaktionen skulle splittras för alltid, att vi skulle tvingas gå vidare åt helt olika håll. Och även om det har gått så bra för alla och vi håller kontakten och ses ibland, så känns det samtidigt lite sorgligt nu att fira vår bebis i ny kostym – en som vi inte har skapat tillsammans. Den kommer vara fantastisk förstås, det tvivlar jag inte det minsta på, men den kommer ju inte vara vår längre, som då.
Ändå: minnena. Är så glad att jag hoppade på äventyret som var CHIC och att vi fick utveckla och förfina det så länge som vi fick. Och att tidningen nu får nytt liv igen, det är ju bara en jättestor bonus. Heja Charlotta och resten av teamet, i kväll är det ni som glänser! Jag vet hur hårt ni har jobbat för detta och ni är så himla värda all cred som jag vet att ni kommer få. Ses senare!

kära dagbok

Sitter alldeles ensam på mitt kontor nu och bortsett från besvikelsen över lunchsushin, som bara bestod av sex bitar istället för typ tio som det stod på menytavlan, är det här en ganska bra dag. Igår var en slö, omotiverad och "vad har jag gett mig in i? Jag orkar inte detta! Ge mig en fast tjänst nu!"-dag. Idag är en "jag älskar att vara frilans"-dag igen och jag har ju faktiskt valt detta. Jag vill inte vara fast, jag vill vara fri. Jag vill skriva och idag har jag skrivit nästan hela tiden.

Jag lämnade M på förskolan vid halv nio och det går så bra nu, eller det har förresten alltid gått bra, men extra bra nu. Han gråter inte, som jag ser så många andra göra, så jag slipper de där hjärtslitande baklängespromenaderna med ångestblickar mot sandlådan. Han tar oftast en spade och en hink och när han äntligen släppt mitt ben som han brukar hålla fast i när jag släpper ner honom på marken säger han "hej då mamma!", vinkar och vänder ryggen mot mig. Fattar att det kan ändras på en dag, så njuter verkligen.
Han har en extra bra kompis där också och förskolepersonalen beskriver dem som "Piff och Puff".

Igår var det dimma på morgonen (hence närbild på spindelnät i föregående inlägg) och M kunde inte sluta prata när vi frågade honom om det på kvällen. Han pratade i telefon med farmor och farfar och orden kom så snabbt att han nästan inte hängde med själv: "Massa dimma var det. Inte se bron. Inte bussen. Dimma bron bussen båten. Var det."

Har för övrigt tänkt mycket på graviditet och förlossningar idag, eftersom fina Anna väntar och väntar och kanske förresten ligger och föder precis nu (krossar fingrar), och upptäckte att jag ju inte avslutat min förlossningsberättelse. Visst, själva födseln var ju avklarad, men för mig tog det ganska många timmar innan jag fick äta den där mackan som man får och sedan rulla in på ett litet rum och lära känna min bebis. Ska nog ta tag i det snart, nu när bloggen på riktigt är återuppstånden. Förstår om ni bara inte kan vänta.

frilans och frihet

Efter en veckas frilansande på heltid är min viktigaste och finaste rutin den där stunden på morgonen, efter förskolan, då jag sitter på en bänk i skogen på Långholmen, går igenom nya mail, läser bloggar och ser vad som hänt på nätet under natten. Jag har som regel att jag inte får sitta med telefonen innan dess, så hela frukost-/påklädnads-/lämningsprocessen är numera telefonfri. Väldigt avstressande, faktiskt.

Idag tog jag den där fria känslan av att ingen väntar mig ett steg längre: jag gick till förskolan i träningskläder och sprang några kilometer längs vattnet medan dimman lättade. Den där inte så fria känslan av att jag inte får någon lön om ingen vill köpa mina texter motarbetades rätt bra av det.

Så nu ska jag äta lite mer frukost, duscha och sedan gå till kontoret och skriva färdigt några texter som jag har jobbat med alltför länge - och dessutom ta det första steget för att förverkliga ett drömprojekt. Wish me luck.

Det här att ge sig själv en bra start på veckan tror jag är en smart investering.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Melker sparka boll

Men har ju alldeles glömt lägga upp den här filmen! M har jobbat upp en riktigt fin vänsterfot (så otippat, han verkar väldigt högerhänt i övrigt). Varsågoda, "Melker sparka boll!".

språknytt

Liiilla fågeln där - oj, mååånga fågar!

Annan bok - alla böck-er.

Många ankor - tooor anka.

Meddelande från redaktören: M är 20 månader och har just börjat böja substantiv.





- Posted using BlogPress from my iPhone

minnesanteckning, snart 20 mån

(Först en parentes. Inlägget nedanför detta handlade givetvis om en väldigt tillfällig – ca åtta timmar lång – paus i eländet. Nu kastar han grejer igen och allt är som vanligt.)

Men mitt i all trots har det hänt så väldigt mycket. Särskilt med språket förstås, eftersom det märks så tydligt, men även hur han umgås med andra barn och med oss.

– Han är jättefascinerad av andra som är ledsna. "Lessen katt", boken om när Findus var liten och försvann, är favoriten och han bläddrar snabbt fram till bilderna på lilla Findus som gråter. När andra barn gråter på lekplatsen stannar han upp, tittar och konstaterar: "lessen där." Han brukar även låta den egna katten gråta, förklarar att den har ont "aj, aj" och gnyr i kattens ställe.
– Den där gosedjurskatten får förresten följa med överallt. Den är ofta med på förskolan, den är alltid med i sängen och ibland kan den till och med ersätta nappen. Han kramar den, pussar den, gosar panna mot panna. Häromdagen fick den även pussa på nallen. På förskolan har han tydligen varit väldigt intresserad av de andra barnens gosedjur, så nu har han en egen liten hund i sin påse att ha på vilan.
– Han älskar att måla. Helst toooora bollen eller liiiiilla bollen, eller ballonger, och vi får gärna hjälpa till.
– Han älskar fortfarande böcker och att läsa bok tätt tätt ihop i soffan. "Anna bok!" skriker han efter ett tag och då är det bara att gå igenom högen bok för bok, tills han hittar den han är nöjd med. Han gillar bl a "Kissboken", "Totte går till doktorn" och "Vem matar djuren?" förutom "Findus" och den gamla klassikern "Knacka på".
– Han sover ganska bra, vaknar ibland på natten och får ibland sova hos oss – men oftast somnar han om med nappen ("bappisen") eller katten, och många nätter vaknar han inte alls.
– Han äter bra. Det tog ju ganska lång tid innan han ville äta vanlig mat och inte burkmat, men nu gillar han det mesta: lax, potatis (ÄLSKAR sin tatatis), köttfärs, tonfisk, pasta osv. Macka, banan och jordgubbar är andra favoriter. Och BULLE. Gah. Vet inte hur detta har hänt riktigt, vi har varit så himla snåla med socker och inte ens låtit honom smaka när vi har ätit. Så lät vi honom äta kanelbulle en gång och nu är det "BUUUULLLLEE!" så fort vi så mycket som närmar oss ett kafé.
– Allt är antingen stort, litet eller jättestort. "Tooora fanten" säger han med mörk basröst och visar med armarna hur stor elefanten är. "Liiiilla bollen", med yttepytterösten. Jättestor buss, lilla bilen, många blommor. Allt ska definieras. Mammas kudde, pappas tröja, Melkers mat – allt kan även tillhöra någon. Han kallar sig själv "Mecker", innan dess var det "Mette", och han pratar ofta om vad Mecker gör eller vill göra. Mecker måååla! Mecker åka bil. Mecker gunga.
– Han härmar som en papegoja. Nya människor kallar han snabbt rätt namn och hör han nya ord upprepar han dem genast. Helt livsfarligt.
– Ja och så bygger han längre och längre meningar, kan berätta fler och mer spännande saker och göra sig förstådd bättre och bättre. Den utvecklingen är så himla fantastisk för plötsligt kan hans lilla person komma ut hur hans huvud och vi får lära känna den lite mer på riktigt. Han grubblar och funderar och sedan kommer det något kort, men klokt, ibland långt senare.

hej då, utvecklingsfasen!

Plötsligt händer det. Jag hade gruvat mig lite för den här eftermiddagen och kvällen eftersom K skulle ut och äta med en kompis istället för att komma till lekparken direkt efter jobbet, som han brukar. Vi skulle vara själva så länge, jag och herr Trots. Men redan när jag hämtade på förskolan märkte jag att något var annorlunda – inga skrik eller ål-kast med kroppen vid påklädningen, inga slag mot ansiktet för att slippa åka hem och istället få fortsätta leka med de andra barnen. Han babblade som värsta mäklaren hela vägen hem: "titta många bommor! Där osså många bommor! Tooor bil, tooor buss, liten bil, mååånga bilar där. Många bå-tar! En bil där." Osv osv osv i all oändlighet. När jag var tvungen att pausa hemma för att gå på toa istället för att gå direkt till gungorna på lekplatsen utan att passera Gå blev han inte vansinnig, ens det lilla minsta.
Det var liksom ett annat barn. Hur många gånger har man inte sagt det de senaste åren, när en utvecklingsfas är avslutad?
Väl på lekplatsen satt han lugnt och åt sin banan – "Sitta bänk. Äta baan." – och sedan gungade vi, lekte vid den lilla babypoolen som nu på sommaren är fylld med vatten, träffade några förskolekompisar, lekte i sandlådan med en lekplatskompis och åkte rutschkana med en ny liten favorit. De var så himla fina, M och hon, sprang runt runt upp till rutschkanan, åkte ner, sprang upp igen och M skrattade så att han kiknade, bara för att han hade någon att leka med. Så himla roligt. Han som så gärna leker själv annars bjöd på hela sitt trevlighetsregister.
Vi gick hem utan bråk, åt middag utan bråk, duschade och lekte vattenlek utan bråk och målade, läste böcker, myste i soffan. Och nu när han sover, K fick lägga honom när han kom hem, känner jag mig helt avslappnad. En sån ovan känsla. Även om det här bara var ett trots-break och han blir tok-Melker igen i morgon ska jag kapsla in den, känslan, och spara den. Ja, hej lilla kapsel aka bloggen, här får du en findag för en gångs skull.

NEEEEEEEJ!!!

Den här åldern som M är i nu, snart 20 månader, är himla fin på många sätt. Men den är också krävande, på (känns det just nu) ganska många fler. Vi snackar tantrums med kast med litet huvud in i valfri vägg, asfalterade ytor, diverse golv, soffkuddar osv. Kast med stor spade full med sand på valfri mamma eller bredvidlekande barn. Kast med mat. Kast med vatten. Kast med klossar. Kast med katter (gosedjur – än så länge – hans älskade bästa kattvän som numera får följa med precis överallt och som somnar bredvid, nära nära).
Så fort något går yttepyttefel, så är det med panikskrik, slag i alla riktningar och skallningar (!) som följd. Det gör ont att vara mamma, kan vi väl bara konstatera.
(Ja, för det är det också – det är mamma som är boven. Pappa får ett glädjevrålat "PAPPA!!!" riktat mot sig när han kommer. Dock duger han inte till så mycket annat, eftersom en aldrig tidigare upplevd mammighet är en lite otippad följeslagare till hårdhänthet och trotsattacker. Mamma ska natta, mamma ska läsa bok, mamma ska köra vagn, mamma ska byta blöja osv.)

Med det sagt: idag när vi stod och småpratade, M i vagnen och jag sittande på huk bredvid, tog han mitt ansikte i sina små varma händer och sa: "Liiiiilla mamma!" med sin minsta lilla röst. Då försvann allt det andra faktiskt.

Med det sagt: jag ska på en massa roliga aktiviteter den här veckan och det här att komma ifrån hemmet och den lilla marodören känns som en sån fantastisk lättnad just nu.

new york

Den här sov när vi gick 4.30 och nu äter vi vår frukost på flygplatsen i väntan på boarding. Inga specialbagage att checka in, inget barnstolsvänligt bord ens, bara vi och våra handbagage. Nu, som M skulle ha sagt, NU!

- Posted using BlogPress from my iPhone

hör ni det också?

Vet ni? I morgon (i morgon!) hoppar vi på flyget (well, tvättar av nedspytt, åksjukt barn efter taxiresan till Bromma först, mest troligt, men sedan ska vi hoppa) mot Göteborg där vi ska hänga en halvdag med mina föräldrar innan vi lämnar ett då tyvärr sovande barn för att i ottan ta ännu ett plan, det som ska ta oss till New York. Hör ni hur det låter? Hör ni alla långa frukostar, ostörda nätter, romantiska promenader och pratiga middagar i det? Det gör jag. Förtränger ni också ljudet av barnlängt och ångest över att vara en atlant från tidigare nämna barn? Ja, jag med. Det kommer bli alldeles fantastiskt, detta.


- Posted using BlogPress from my iPhone

inte hus, men

Vi har inget hus - än - men vi har en gård och en liten trapp ut till den. Bredvid står ett litet bord och vid det sitter jag och äter lunch. Det är sådär perfekt ljummet ute och jag är sådär perfekt ensam en liten liten stund innan M vaknar och vi ska åka till Ikea hela familjen. Lugnet.

- Posted using BlogPress from my iPhone