Ja, herregud, vad ska man säga? Hur ska vi hantera att vårt barn växer upp i en värld där det finns såna här föräldrar? Hur ska jag någonsin kunna förklara för honom att han inte behöver passa in i någon förutbestämd mall överhuvudtaget när empatibefriade idioter talar om att det är just det han måste?
Visar inlägg med etikett Tankar om barn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tankar om barn. Visa alla inlägg
onsdag, april 18, 2012
torsdag, mars 15, 2012
mamman och oron, del 2
Den här oron, när jag är ensam hemma på kvällen, jag måste verkligen jobba bort den. Den kom första gången när Melker fick den där konstiga kräkningen och har inte riktigt släppt sedan dess.
Jag är livrädd för att något ska hända, för att han plötsligt ska sluta andas, bli akut sjuk, sätta något i halsen och att det ska hända när jag är själv, när K (som hade gjort ett fantastiskt räddningsjobb, naturligtvis) jobbar sent eller är ute med vänner eller bara inte är här. Och bara på kvällen.
Som nu, när han plötsligt blev tyst och allvarlig och hela kroppen verkade anstränga sig; jag vet att han troligen bajsar, men letar tecken på helt orealistiska farligheter. Och såna kvällar finns det aldrig någon att ringa - familjen är upptagen med annat, vännerna jobbar sent och jag och han är ensamma i hela världen. Jag vet att det inte är så, men det känns så i alla fall.
Men oj, vad det hjälper att skriva om det. Därav detta något spretiga dagboksinlägg. En halvtimme har jag att slösa innan jag ska amma honom igen och börja läggningen, och så fort han somnar vet jag att det är lugnt. Då går allt över och jag kan slappna av. Men tills dess; en evighetslång väntan och försök att underhålla honom och hela tiden hålla uppsikt, så att inget verkar onormalt. Nu gnäller han och det är underbart. Han gäspar också; härligt. Inga konstigheter. Men så fort han tystnar, hostar, kräks... olidligt.
Hur som helst: nu måste jag gå och trösta och roa. Tack för att ni fanns som lyssnare, bloggvärlden, det kommer bli mycket bättre det här snart, det kommer det.
Jag är livrädd för att något ska hända, för att han plötsligt ska sluta andas, bli akut sjuk, sätta något i halsen och att det ska hända när jag är själv, när K (som hade gjort ett fantastiskt räddningsjobb, naturligtvis) jobbar sent eller är ute med vänner eller bara inte är här. Och bara på kvällen.
Som nu, när han plötsligt blev tyst och allvarlig och hela kroppen verkade anstränga sig; jag vet att han troligen bajsar, men letar tecken på helt orealistiska farligheter. Och såna kvällar finns det aldrig någon att ringa - familjen är upptagen med annat, vännerna jobbar sent och jag och han är ensamma i hela världen. Jag vet att det inte är så, men det känns så i alla fall.
Men oj, vad det hjälper att skriva om det. Därav detta något spretiga dagboksinlägg. En halvtimme har jag att slösa innan jag ska amma honom igen och börja läggningen, och så fort han somnar vet jag att det är lugnt. Då går allt över och jag kan slappna av. Men tills dess; en evighetslång väntan och försök att underhålla honom och hela tiden hålla uppsikt, så att inget verkar onormalt. Nu gnäller han och det är underbart. Han gäspar också; härligt. Inga konstigheter. Men så fort han tystnar, hostar, kräks... olidligt.
Hur som helst: nu måste jag gå och trösta och roa. Tack för att ni fanns som lyssnare, bloggvärlden, det kommer bli mycket bättre det här snart, det kommer det.
tisdag, mars 06, 2012
att lämna ifrån sig sitt barn
Är på förskolejakt och var som sagt på en visning med mamma i fredags. Där kunde jag bocka av x antal punkter som jag inte vill kunna bocka av på stället där jag så småningom ska lämna mitt barn.
- Melker fick inte ett hej, eller ens mer än en kort blick, när vi kom. Detta trots att han var vaken och jag bar runt honom i lokalerna. Av cirka fem anställda som vi mötte på förskolan var det en som hejade på honom och frågade vad han hette. EN.
- I matrummet (där golvet var fullt med matrester och skräp efter ett tidigare mål) möttes vi av typ sju ensamma barn. Ingen vuxen fanns i rummet, förutom städerskan, som fick en tillsägelse från föreståndaren som visade oss runt att meddela någon i personalen. Dock följde vår ledsagare inte upp det, utan vi gick vidare på vår rundvandring.
- Vid ett senare tillfälle upplyste städerskan en annan i personalen om att en liten tjej lekte ensam i "dockhörnet" i anslutning till matrummet. Återigen: Helt ensam i rummet, obevakad, utan någon vuxen. "Ojdå, var du kvar där?" blev reaktionen. (Kanske bör det tilläggas att alla barn var små, under två år.)
- Flera i personalen passerade ut och in genom en dörr utan att vända sig om och se så att inga små fingrar kom emellan. En detalj, kanske, men en reflexreaktion för någon som är van att vara med barn. Särskilt som det sprang omkring små nyfikna knattar precis innanför dörröppningen.
- Rummet där barnen skulle leka "utvecklande lekar" var mörkt och helt utan fönster. Plötsligt upptäckte en i personalen att ett litet barngäng hade tagit sig in på toaletten själva och lekte där istället. (Återigen: Alla barn under två år.)
Sedan kan man ju slänga in att genustänket till största del gick ut på att "man får så mycket gratis på söder, där så många pappor hämtar på förskolan". Eller att lokalerna ekade och ljudvolymen därför var öronbedövande på vissa ställen. Eller att de verkade förvånade över att barnen hade vuxit så mycket sedan starten, och att de nu måste utveckla förskolan, något som nämndes flera gånger som någonting positivt.
Nej, jakten går vidare. Och jag kan gissa att en del av er blir lite nyfikna nu, men jag har ingen lust att publicera namnet på den här förskolan. Vi kanske kom dit en dålig dag, eller fel stund på dagen - kanske var där ont om personal just då, kanske var vi överdrivet kritiskt inställda. Men ändå. Aldrig att jag skulle lämna Melker där en hel dag.
Och vi som tänkte söka de närmaste alternativen, trots att vi inte skulle hinna titta på alla. Vi har tänkt om lite nu, kan man väl säga.
- Melker fick inte ett hej, eller ens mer än en kort blick, när vi kom. Detta trots att han var vaken och jag bar runt honom i lokalerna. Av cirka fem anställda som vi mötte på förskolan var det en som hejade på honom och frågade vad han hette. EN.
- I matrummet (där golvet var fullt med matrester och skräp efter ett tidigare mål) möttes vi av typ sju ensamma barn. Ingen vuxen fanns i rummet, förutom städerskan, som fick en tillsägelse från föreståndaren som visade oss runt att meddela någon i personalen. Dock följde vår ledsagare inte upp det, utan vi gick vidare på vår rundvandring.
- Vid ett senare tillfälle upplyste städerskan en annan i personalen om att en liten tjej lekte ensam i "dockhörnet" i anslutning till matrummet. Återigen: Helt ensam i rummet, obevakad, utan någon vuxen. "Ojdå, var du kvar där?" blev reaktionen. (Kanske bör det tilläggas att alla barn var små, under två år.)
- Flera i personalen passerade ut och in genom en dörr utan att vända sig om och se så att inga små fingrar kom emellan. En detalj, kanske, men en reflexreaktion för någon som är van att vara med barn. Särskilt som det sprang omkring små nyfikna knattar precis innanför dörröppningen.
- Rummet där barnen skulle leka "utvecklande lekar" var mörkt och helt utan fönster. Plötsligt upptäckte en i personalen att ett litet barngäng hade tagit sig in på toaletten själva och lekte där istället. (Återigen: Alla barn under två år.)
Sedan kan man ju slänga in att genustänket till största del gick ut på att "man får så mycket gratis på söder, där så många pappor hämtar på förskolan". Eller att lokalerna ekade och ljudvolymen därför var öronbedövande på vissa ställen. Eller att de verkade förvånade över att barnen hade vuxit så mycket sedan starten, och att de nu måste utveckla förskolan, något som nämndes flera gånger som någonting positivt.
Nej, jakten går vidare. Och jag kan gissa att en del av er blir lite nyfikna nu, men jag har ingen lust att publicera namnet på den här förskolan. Vi kanske kom dit en dålig dag, eller fel stund på dagen - kanske var där ont om personal just då, kanske var vi överdrivet kritiskt inställda. Men ändå. Aldrig att jag skulle lämna Melker där en hel dag.
Och vi som tänkte söka de närmaste alternativen, trots att vi inte skulle hinna titta på alla. Vi har tänkt om lite nu, kan man väl säga.
tisdag, februari 21, 2012
Stackare - alldeles könlös!
Det är synd om Melker idag, för hur ska man liksom VETA vad som finns under de där kläderna?!
Idag fikade vi med K, som jobbar sent idag igen, kusin Vera och hennes pappa, eftersom hennes mamma jobbar idag, och bebispolaren Mateus och hans mamma.
En annan mamma med barn satte sig bredvid.
- Hur gammal är han? frågade hon Veras pappa.
- Hon är...
- Jaså, har hon fått låna killkläder? Stackaren! Barn är ju så könlösa i den åldern. Min dotter har killbadbyxor och då tror alla...
Vi lämnar samtalet där. För det finns tusen saker att svara, tusen dräpande kommentarer, tusen klokheter, tusen argument - men vi bara ser på varandra, jag och K skickar menande blickar över bordet, men var ska man börja?
Året är 2012 och det är synd om flickor som inte ser ut som flickor - eftersom flickor inte är flickor om de bär byxor? Eller blått? Vera bar jeans och blårandig tröja. Hur ska man då veta?
Och vad är det man VILL veta? Att hon är liten och söt och lugn och snäll? Eller vad gör en bebis till flicka år 2012? Vill man veta att hon har snippa och inte snopp? För det vore ju hemskt PINSAMT om man förväxlade en PÅKLÄDD snippa med en snopp. Och stackars Melker då, som har sin snopp gömd under en röd body! Då kan man ju tro - herregud, säg det inte högt! - att han är tjej. Vad gör det med honom?! Han kan ju få FEL stereotypa fördomar klistrade på sig, hamna i FEL fack.
Stackars könlösa barn - tänk om han hamnar utanför helt och hållet, missar alla förutfattade meningar och regler om vad han får och inte får göra på grund av sitt kön. Hur ska han då veta vad han ska rätta sig efter? Stackars barn, med alla möjligheter och val i hela världen.
- Posted using BlogPress from my iPhone
onsdag, oktober 26, 2011
måndag, september 19, 2011
att vara lite jobbig
Läste det här inlägget hos Hanna och kände igen mig.
För jag märker att folk runt mig tycker att det är lite, lite jobbigt, det här att jag inte vill klä min framtida dotter i gulligt, fint och rosa eller min eventuella son i blåa plagg med bilar på. För vad ska man köpa då?
Att jag inte vill ge mitt barn ett socialt kön, för det kommer det få tids nog ändå av andra.
Tjommen kommer få höra att pojkar inte kan bära rosa eller leka med dockor och får jag en flicka kommer hon uppmuntras att vara fin och leka lugnt och vuxna kommer tala till henne annorlunda - fråga hur hon känner och lära henne prata om det, medan min son kommer att lära sig att inte gråta, att borsta av sig och gå ut och leka med de andra pojkarna.
Men mitt barn kommer aldrig lära sig det av mig. Eller av sin pappa. Jag kommer försöka stå emot och hålla Tjommen borta från alla gamla, men så fantastiskt envisa, ideal så länge jag bara kan. (Säger du till exempel att min son inte kan leka med sin kusin Vera lika bra för att hon är en flicka (jo, det har redan hänt!) så säger jag emot. Och jag kanske gör det i en ton du inte gillar.)
Dock: Jag kommer aldrig bli arg på den som av någon anledning inte kan låta bli. Jag kommer inte hata den rosa klänningen du ger min dotter i present och jag kommer inte skälla på dig om du ger min son en bil. Men att tänka lite nya tankar kanske inte skadar?
Jag förstår ärligt talat inte jobbigheten. Jag förstår inte det svåra. Om du ska köpa en present till mitt barn och tänker "Nej, det går inte, det är ju en flicka" så kanske min inställning hör och häpna är enklare än din? För du behöver ju aldrig tänka så nu. Tänk: "Vad tycker ett barn är roligt?" Eller "Vad är ett barn fint i?" istället. Det blir ju dubbelt så mycket att leta bland då, för ni kan ju välja precis vad som helst.
(Och prinsessklänningar är faktiskt ganska opraktiska till en bebis, så det kanske är roligare att köpa något som Tjommen faktiskt kommer kunna använda? Det är mitt bästa tips till dig som fortfarande känner dig osäker. Tänk gärna färg, men tänk att det finns fler än två.)
För jag märker att folk runt mig tycker att det är lite, lite jobbigt, det här att jag inte vill klä min framtida dotter i gulligt, fint och rosa eller min eventuella son i blåa plagg med bilar på. För vad ska man köpa då?
Att jag inte vill ge mitt barn ett socialt kön, för det kommer det få tids nog ändå av andra.
Tjommen kommer få höra att pojkar inte kan bära rosa eller leka med dockor och får jag en flicka kommer hon uppmuntras att vara fin och leka lugnt och vuxna kommer tala till henne annorlunda - fråga hur hon känner och lära henne prata om det, medan min son kommer att lära sig att inte gråta, att borsta av sig och gå ut och leka med de andra pojkarna.
Men mitt barn kommer aldrig lära sig det av mig. Eller av sin pappa. Jag kommer försöka stå emot och hålla Tjommen borta från alla gamla, men så fantastiskt envisa, ideal så länge jag bara kan. (Säger du till exempel att min son inte kan leka med sin kusin Vera lika bra för att hon är en flicka (jo, det har redan hänt!) så säger jag emot. Och jag kanske gör det i en ton du inte gillar.)
Dock: Jag kommer aldrig bli arg på den som av någon anledning inte kan låta bli. Jag kommer inte hata den rosa klänningen du ger min dotter i present och jag kommer inte skälla på dig om du ger min son en bil. Men att tänka lite nya tankar kanske inte skadar?
Jag förstår ärligt talat inte jobbigheten. Jag förstår inte det svåra. Om du ska köpa en present till mitt barn och tänker "Nej, det går inte, det är ju en flicka" så kanske min inställning hör och häpna är enklare än din? För du behöver ju aldrig tänka så nu. Tänk: "Vad tycker ett barn är roligt?" Eller "Vad är ett barn fint i?" istället. Det blir ju dubbelt så mycket att leta bland då, för ni kan ju välja precis vad som helst.
(Och prinsessklänningar är faktiskt ganska opraktiska till en bebis, så det kanske är roligare att köpa något som Tjommen faktiskt kommer kunna använda? Det är mitt bästa tips till dig som fortfarande känner dig osäker. Tänk gärna färg, men tänk att det finns fler än två.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
