bloggetik

Det här mailet är så väldigt inte okej.
Jag får sådana ibland och med tanke på vilken yttepytteblogg jag driver, så kan jag bara föreställa mig hur många liknande "erbjudanden" de större bloggarna får.
Och hur mycket pengar de här företagen kan dra in på nära nog gratis reklam - mer eller mindre skickligt förklädd till redaktionellt material i en privatdriven blogg.
Journalistisk etik behöver man ju inte tänka på om man driver en privat blogg egentligen. Det finns inga regler eller riktlinjer. Och hade jag gått i högstadiet och levt på barnbidrag, eller inte alls jobbat som journalist i mitt irl-liv, hade 300 kronor kanske känts som ett bra pris för min integritet, fast jag hade förstås inte förstått att det var min integritet jag sålde.
Usch. De här mailen är så väldigt inte okej.

en annan helena

Oj, hittade den här bilden bland mina gamla album. Juldagen 2006 såg jag alltså ut så här. Det är inte mer än fem år sedan.
Kan sakna den där frisyren, den förändrade liksom varenda outfit, allt såg genomtänkt och utstuderat modemässigt ut ihop med den. Kanske blir den min framtida bekväma morsafrippa senare i vinter?
Jag gick journalistprogrammet på JMG här och någon månad efter att den här bilden togs flyttade jag till Stockholm för första gången för praktik på Damernas Värld och sedan var magasinsjournalistäventyret igång. Vilken tur att jag plötsligt den här hösten förändrade allt, släppte sportjournalistiken helt och fattade att jag ville skriva för magasin och skriva långt och mycket och jobba med texter och personporträtt och mode. Undrar var jag hade varit annars. Jag och K pratade om Helsingborg då, tänk vad konstigt det känns nu.

den stora fredagen (ingen press)

Idag har jag exakt likadana kläder på mig som i söndags. Så jag behöver väl inte fota dem igen?
Den här fredagen vaknade jag lite otålig, för det är så mycket som händer, både sorgligt och spännande.
Jag ska:
- Jobba min sista dag på CHIC, för det här året.
- Säga hej då till alla fina, fantastiska CHIClingar som jobbar där.
- Försöka att inte börja gråta när jag tänker på det. Istället tänka att jag snart får hälsa på med barnvagn.
- Gå till MVC och se om Tjommen fortfarande ligger kvar åt rätt håll.
- Åka hem och sätta ihop alla möbler vi köpte i helgen.
- Sova och veta att väckarklockan inte kommer ringa igen på obestämt tid, och njuta av det.

jobbslut

Hur sjukt är inte detta?

Sötaste chefen i stan...

...har jag också! Hon skrev det här fina inlägget i fredags, där hon dessutom uppmanar sina läsare att komma med namnförslag. Några riktigt bra faktiskt, så det tackar jag för. Gå in och skriv ni också!

musse och ängeln

(Bild fräckt stulen från Emilies blogg.)

I torsdags firade vi alltså av Emilie, som slutar på CHIC och flyttar till Göteborg. Hon började som praktikant hos oss, fast vi egentligen inte alls tar emot praktikanter, och sedan blev hon anställd och har jobbat som allt från modeass till reporter, webbskribent och nöjesredaktör. En supertalang, helt enkelt! Och en superfin vän dessutom.
Och nästa fredag när jag går hem kommer jag inte tillbaka igen förrän 1 juni, som planen ser ut nu, så vi passade på att fira av mig samtidigt.
Tyckte att den här bilden, från fördrinkarna på kontoret när vi blev iklädda mussepiggöron (jag, eftersom jag "mest ska vara barnslig framöver") och vingar (Em, eftersom hon ska "flyga iväg till Göteborg"), var så himla gullig. Glömde min egen kamera, men Emilie fotade för fullt, så fler bilder kommer - stulna från henne då förstås.

Helena, 19 år, sista delen

Sista kärlekskrönikan från Labyrint.nu är skriven nästan ett år senare. Jag har fyllt 21 och träffat min K. Och jag hör på mitt språk att jag vill vara lite svår, lite klurig att läsa och lite cool. Men att lyckan skulle hålla i sig sju år senare, det kunde jag ju faktiskt inte veta…

Lyckans klump i halsen

Det enklaste som finns är att leva utan drömmar. Cynism, slarvigt slängda
sarkasmer omkring sig, elaka kommentarer om sin egen existens - det är så
lätt att det borde bli eftertraktat.

För det värsta är det här. Lycka, som inte tycks närma sig slutet. Lyckans
klump i halsen. Lyckans förrädiska hopp. Det är hoppet som gör en människa
skör, eller är det tron? Önskan och drömmarna om att det kan få vara så här
nu. Det är väl min tur nu, så klart och äntligen, det är dags nu.

När det sedan spricker, när allt går sönder, står jag där med mitt hopp som
fortfarande skrattar - för hoppet är kanske inte det sista som dör, men det
sista som förstår. Att det dessutom har så förbannat dåligt minne, att det
lever upp gång på gång, är livets äldsta ironi.

För jag har ju heller inget val nu, så långt har det gått. Din blick och
dina små framtidsplaner, det sneda leendet, är det för sent att säga nej
till. Och hoppet jublar naturligtvis, det vet inte hur ont det gör när det
försvinner. Det ser inte sin egen begränsade livstid.

Och hoppet skulle vara något vackert, att vårda. Bullshit. Skulle man vårda
något så dumt och naivt att det inte ens känner till sin egen hemlighet?

Hur som helst så går jag här och bubblar nästan över av lycka. Hör ditt
skratt och fotspåren bredvid mina i snön är dina fotspår, glittrande
ovetande om sensationen, vanten i min är din vante och jag undrar när det
skall räcka så.

Helena, 19 år, del 4

Ja, de här krönikorna, från min tid i Dublin blir ju inte direkt mindre pinsamma. Men nu lämnar jag äntligen mellanperioden som vi kan kalla Paul, jag har fyllt 20 och träffar nya kärleken och bästa vännen Dave, som jag fortfarande har kontakt med. Han har barn nu och är lyckligare än han har varit under hela tiden jag har känt honom (åtta år!). Men innan han kunde landa i det skulle vi gå igenom tusen avsked, ännu fler dramatiska filmscener och sorgliga reunions under de få månader vi lärde känna varandra i samma stad och som kollegor i samma shoppingcenter. Ja, för han kom tillbaka från det där äventyret på andra sidan jorden och gjorde slut med sin flickvän (som jag när den här krönikan skrev inte visste fanns) för att bli en åh så viktig del av Dublin för mig.

Varma blickar eller pirr i magen?

Det här med att äventyret alltid lockar mer än tryggheten. Är det ett faktum
som man måste leva med, och komma över, liksom det faktum att de underbart
förlåtande leendena bara är gjorda för de första dejterna och sedan bleknar
i samma takt som alla svagheter uppdagas? Eller är det en överskattad
klyscha, tänkt för att sådana som jag skall få mindre dåligt samvete för att
vi ibland längtar oss lite utanför förhållandets bomullsmjuka gränser?

För allting var perfekt. Inte ett fel eller hinder så långt ögat normalt
sett sträcker sig, det vill säga fram till staketet som hindrar andra från
att ta ett snett steg in till det som numera är den nya pojkvännens revir.
Det revir som jag själv ville att pojkvännen skulle vara herre på täppan i,
inte att förglömma. Jag ville ju tillhöra honom, jag ville vara hans
eftersom han var min. Och allt var bra så.

Jag hade nyligen lyckats hitta en kille som var intelligent och
intellektuell, hade ett lite farligt förflutet men utan att vara skrämmande.
Han fick mig att skratta, och skrattade åt mig, fast mest skrattade vi
förstås tillsammans. Och han uppmuntrade mig, gjorde mig fantastisk och mina
fel blev charmiga egenheter. Han skulle aldrig underskatta någon av mina
egenskaper, han förväntade sig det bästa och utmanade mig när jag behövde
det. Jag älskade hans vänner och hans familj var fantastisk. Hur kunde jag
ifrågasätta min nyvunna lycka? Och varför ville jag ens göra det?

Det som fattades var pirret i magen. Fjärilarna. Jag visste att de saknades,
för när jag såg honom blev hjärtat varmt och mjukt, men det sköts inte upp i
halsgropen längre. Och tanken på att jag upptäckte det gjorde mig
förkrossad. Varför kunde inte allt få vara bra?

Men jag vet i alla fall vart pirret tog vägen. Han som nu får representera
Äventyret stal det från min Trygghet och har trots, möjligen veka,
övertalningsförsök inte velat lämna tillbaka det. Och om det är något jag
har lärt mig av livet på den gröna ön, så är det att följa fjärilarna. Trots
att det i det här fallet innebär en kort flört, med ett Äventyr som inom två
veckor lämnar landet för sitt eget äventyr, på andra sidan jorden. Men, och
jag är innerligt stolt över att säga det, jag offrar gärna något som hade
kunnat bli månader av varma blickar och handhållande, för fjorton dagar i
fjärilars närvaro, hjärtat på snabbspolning och - det som jag värdesätter
högst - det fantastiska pirret i magen.

Helena, 19 år, del 3

Var det så klokt att börja gå igenom de här gamla krönikorna från tiden i Dublin? Good lord. Här kommer den tredje, som jag skrev efter att Rory gjort slut med sms och Paul klev in i mitt liv. Rebound, någon?

Lika bra - eller bättre


Ibland ordnar sig allting till det bästa. Men för att det skall kunna göra
det så behövs en liten knuff, eller ett till synes oöverstigligt hinder,
för att man skall inse att förändring inte är det värsta som kan hända. Att
livet kan fortsätta som vanligt, lika bra eller bättre, trots att allting
vänds upp och ner.

Så kan det kännas när ett förhållande tar slut. Och så kändes det för mig
för ett par veckor sedan. Men innan jag ens visste att jag snart skulle
tvingas falla från högsta våningen, utan någon självklar räddning, dök
mitt skyddsnät upp. Fast det visste jag ju inte då.

Han var en sedan länge bortglömd flört från en sedan länge bortglömd
semester och att han bodde i Dublin, precis som jag gör nu, det hade helt
fallit ur mitt minne. En kväll stod han ändå där, på puben, och leende kom
han ihåg mig och kvällen vi möttes första gången. Vi bestämde oss för att
träffas igen, men eftersom jag hade pojkvän så fick det bli en "non date".
Vi skulle bara ses och prata gamla minnen. Den enda svagheten i det
resonemanget var att de enda minnen vi delade var en fyllekväll och några
kyssar. Men visst räckte det som grund ändå.

Kvällen blev fantastisk. Det blev ingen obekväm första dejt, för det var
ju ingen dejt. Och vi behövde inte ta reda på något om framtiden, för vi hade
ju ingen framtid. Men visst kan man hitta gemensamma åsikter och intressen
ändå, och visst kan man glittra med ögonen och försöka få en liten glimt
av det gröna gräset på den andra sidan.

Inte kunde jag ana att jag skulle tvingas acceptera den andra sidan som
den enda sidan livet hade att erbjuda. Inte förrän allting förändrades över en
timme. Plötsligt ville pojkvännen inte träffas mer, han behövde tid för
sig själv och tyckte inte att det var någon idé att satsa på oss - jag skall
ju åka hem en dag och att träffas mer hade varit orättvist mot oss båda.

Jaha. Det var det. Och så kändes Dublin med ens inte lika roligt längre.
Jag åkte ju inte hit för hans skull, men visst var han en anledning till att
jag trivdes så bra.

Alla drömmar försvann, jag tvingades omvärdera våra minnen och hela
förhållandet förvandlades i mina tankar till något som jag egentligen
visste att det inte var, men som det blev för att det kändes lättast så.

Och mitt i all depression och förtvivlan så fanns Paul där, min "non
date", och han står fortfarande kvar. Strax skall vi ha vår första riktiga date
och snart är jag på fötter igen. Jag vet det, för jag tar mig igenom det här.
Och ingen kille skall få förstöra allting, särskilt inte när det finns en
annan som efter all förändring gör att jag kan fortsätta som vanligt,
lika bra - eller bättre.

Helena, 19 år, del 2

Åh gud. Jag har hittat krönika nummer två. Och ja, den är ganska pinsam och helt sjukligt lillgammal och gullig. "Jag som alltid har beskrivit mig själv som evig singel"; ja, det blir lätt så när man är 19, att man kanske inte har haft så många längre, seriösare relationer. Inte visste jag då att jag skulle träffa mitt livs riktiga stora kärlek (nej, det var ju inte Rory och inte nästa stora irländska kärlek heller) bara ett år senare.

Såna som i slutet får varann

Nu sitter jag äntligen här, i drömlägenheten i centrala Dublin. Äventyret
har börjat.
Och mot alla odds och bättre vetande har jag nu förvandlat den irländske
semesterflörten till pojkvän. Från Cyperns barer, via ett antal "Dinner and
a movie"s, har jag nu landat i en slags behaglig vardagskärlek. Och, också
det mot bättre vetande, jag trivs chockerande nog riktigt bra. Jag som
alltid och, det måste sägas, med viss stolthet beskrivit mig själv som evig
singel. Jag som skrutit om min självständighet och bestämt förklarat att jag
varken skulle kunna, eller vilja, binda mig och som skrämts till flykt så
många gånger tidigare när ett förhållande kommit för nära gränsen till mitt
revir.

Men i den här staden, där stadspulsen lockar med ett ständigt myller av
människor och där gubbarna på stoppljusen verkar vara det enda som inte
håller sig till sin gröna färg längre än normalt, har allting förändrats.
Plötsligt pirrar det i hela mig när han pratar med vänner om sin flickvän
och jag inser att han sitter där och pratar om mig. Och jag har valt ut ett
av hans leenden att betrakta som mitt, för jag kan inte riktigt acceptera
att han skulle kunna använda det mot någon annan. Bara det att jag nu sitter
här med ett fånigt leende på läpparna och skriver en krönika om honom.

Fast det klart, jag har ju en godtagbar ursäkt. För det här är inte på
riktigt, det här är inte min verklighet. Även om jag inte har bestämt hur
länge jag blir kvar här så kommer jag inte stanna för evigt, vilket sätter
ett bäst-före-datum på vårt förhållande. Och det blir ju så mycket lättare
då. Såklart att jag kan svälja min stolthet och våga känna något, för jag
vet redan slutet på historien. Jag behöver inte oroa mig för vart allt
dejtande och handhållande kommer leda, för det spelar ingen roll.

Ändå kan jag inte bara ignorera impulsen att skrika när jag tänker på att
dagarna går så fort här, att varje ny helg är ett steg närmare vårt
definitiva avsked. Det kanske låter en aning melodramatiskt, men det är ju
samtidigt sant. Och det är då jag önskar att allting var annorlunda, att jag
inte behövde plugga i Sverige eller att han helt oväntat skulle tvångssändas
att jobba i Göteborg. Men det hjälper inte. Så, jag måste försöka njuta nu,
för vi är inte såna som i slutet får varann.

Helena, 19 år

När jag var 19 flyttade jag till Dublin. Och i samma veva började jag skriva för en nättidning som hette Labyrint.nu. Det var såklart helt ideellt, men för mig var det så stort att få skriva och framför allt att få läsas att jag la ner hela min själ i de där texterna. Kom att tänka på den tiden häromdagen och var bara tvungen att försöka hitta mina romantiska, naiva och nu ganska charmiga och gulliga krönikor. Här är den första, som publicerades i oktober 2002, och som handlar om Rory – killen jag lämnade landet för, som jag var tokkär i och som några månader senare dumpade mig via sms. Mer om det kommer senare, för nu förinställer jag fem inlägg med krönikor, som publiceras var femte dag från idag.

Svensk och blåögd

Om fem veckor flyttar jag till Dublin. Det är inget speciellt originellt med
den framtidsplanen, det är många som lämnar landet under sabbatsåret efter
gymnasiet. Men jag hade inte tänkt åka till Dublin. London var staden i mina
drömmar och bilden av mig själv framför Piccadilly Circus var illusionen som
hägrade. Och den hade förmodligen blivit sann om inte något som låter både
förutsägbart och en smula klichéartat hade inträffat.

Jag föll för en semesterflört. Erkännandet faller i samma fålla som "Jag är
naiv", "Jag tror på kärlek efter en vecka" eller "Jag är svensk och blåögd".

Själva idén med en semesterflört, själva konceptet, är ju att det är en
tillfällig, kravlös romans. Ett mycket tidsbegränsat förhållande, där själva
tidsbegränsningen är det som känns lockande och befriande. Poängen är att
aldrig behöva träffa personen i fråga igen.

Men för mig är poängen glömd och jag kan inte se att det finns ett
alternativ. Om några veckor packar jag ihop mina ägodelar och följer honom
till ett land och en stad jag aldrig sett annat än på bild. Till ett språk
som jag vet talas enklare på ett stort antal platser i världen och ett väder
som beskrivs som milt - året runt.

Men jag är inte helt aningslös, hur naiv min inställning än kan verka. Jag
inser att vårt "förhållande" levde på bargatan i Ayia Napa, efter ett stort
antal Sex on the beach och att det nu tvingas ut i verkligheten. En
verklighet som skrämmer eftersom den inte är min utan hans, och där det
ingår syskon, före detta flickvänner och redan nyfikna föräldrar.

Men min rädsla förutsätter ju förstås att vårt förhållande blir mer än en
flört. När vet man att det är allvar på riktigt? När blir semesterflörten
någonting att hålla fast i även hemma? Förmodligen skulle man kunna säga att
jag gått över gränsen redan när jag byter land, fast det är ju inte alls
säkert att det räcker. Det finns ingenting som säger att jag har större
chans att bli lycklig med honom än jag har haft med alla misslyckade flörtar
här hemma.

Men nu ska jag ta reda på vad det är jag har lyckas fånga, något som både
känns spännande och livsfarligt. För vad gör jag om det plötsligt visar sig
att han är motsatsen till allt jag någonsin velat ha, att jag inte kan stå
ut med hans åsikter och intressen trots att vi ju verkade passa så bra ihop?
Det är också nu oron visar sig för första gången. För hur stora är oddsen
för att den här tillfälliga flörten skall överleva alla de veckor som
återstår innan återseendet?

Men jag har aldrig känt så här förut. Och det är viktigast. För, tro mig,
jag är inte en sån vars fjärilar i magen fladdrar till lite hur som helst.
Det krävs någonting alldeles extra och om det är han som krävs så är jag
beredd att offra mitt hemland i några månader för att ta reda på hur långt
lite fjärilsfladder kan räcka. Och trots att jag förstår mycket väl att det
inte kommer bli på samma sätt som på Nissi Beach i Ayia Napa så vet jag att
jag gör rätt. Jag åker inte till Dublin för hans skull, jag åker för min.

nyttnyttnytt

Ni missar väl inte nya, extra tjocka men lika billiga, numret av CHIC som finns ute i butik nu? Jag har bland annat gjort en intervju med trevliga Borlänge-sångaren Carl Norén, skrivit om att många aldrig vågar gå ut utan smink och så lite vanliga modenyheter och massor av redigering som alltid. Spring och köp!

skrivbord

Jag har finaste skrivbordsbakgrunden någonsin på jobbdatorn.

Här finns den stor och tillräckligt högupplöst.
Hela Mulberrys vårkampanj är magisk.

nya chic!

Imorgon (eller idag på vissa ställen) kommer det här nya, fina numret av CHIC ut i butik. Jag har bland annat skrivit om den något otippade trenden "kjol över byxor".

Nytt nummer!

Kolla in det fina numret av CHIC som landar i butik i dag, på vissa ställen, och imorgon, på de allra flesta. Förutom mina vanliga trendtexter och modenyheter har jag intervjuat duktiga Daniel Adams-Ray. Spring och köp!

Lanvin för H&M

Åh, jag ser faktiskt VERKLIGEN fram emot Lanvins kollektion för H&M. Här kan du läsa om mina och redaktionens favoriter ur kollektionen.

jag & håkan

Japp, den bortklippta killen som jag berättade om här var ingen mindre än Håkan Hellström. Och imorgon kommer tidningen med intervjun hem till er som prenumererar på CHIC och på torsdag kan man köpa den i butiken. Så, spring och köp!

gissa vem!

Ja, här står jag minsann med min stora idols arm runt mig. Stort, såklart, och det gick jättebra. Idolen visade sig vara rolig, trevlig, smart och alldeles fantastiskt charmig. Längtar efter att få skriva texten – som ni kan läsa om några veckor i CHIC.

Ny CHIC!

Titta, ett nytt nummer av CHIC kommer ut idag! Och jag har gjort omslagsintervjun med Charlotte Perrelli, bland ganska mycket annat. Köp och läs!

pioner

Så här vackert är det på mitt skrivbord just nu. Jag fick världens finaste pioner av vår duktiga modeassistent Anna, som tack för att hon fick låna ett par skor av mig till SATC2-premiären. Åh. Jag tror att jag alltid ska ha blommor här i fortsättningen. (Och jag måste komma på något mer som Anna kan tänkas vilja låna framöver!) Nu ska jag gå och prova champagne. Torsdagslyx!