Förra helgen tog vi tåg och buss norrut från Tjörn till Fjällbacka.
Det var nämligen ett år sedan den här fantastiska personen sa ja och blev min man.
Efter en solig fika hoppade vi på en båt.
Med vind i håret och den saknade saltdoften överallt åkte vi nästan så långt ut i kustbandet som man kan komma, till Väderöarnas Värdshus. Waaay out west alltså, när alla andra nöjde sig med Way out west.
När vi kom dit fick vi lunch på bryggan i form av räkmacka. Vi fick nämligen en helg här ute, med lunch, middag och frukost, av mina fina tärnor och deras nästan lika fina killar i bröllopspresent.
Ordvitsar gör att man känner sig som hemma.
Den här skylten hängde ovanför ett högt bord.
Efter lunchen promenerade vi ut på klipporna.
Där solade vi på varma, mjuka hällar och K badade (fast det är inte han på bilden). Jag doppade mig ner till låren, men blev lite stressad av otåliga barn som ville upp och ner för stegen. Fick även kommentarer om min blottade "kanon-kula" från främlingar. Alltid kul.
Här är kanonkulan och dess trötta och tunga bärare, när vi svidade om till middagskläder.
K står för kärlek, det vet väl alla.
Väderöröra till förrätt. Mmm.
Mobilkameran gör inte det bästa av någon, men vi ser ju i alla fall lyckliga och nöjda ut.
Efter middagen promenerade vi ut på klipporna igen och ljuset var magiskt. Ett första år som man och fru tog slut och ett nytt började. Tänk vilken tur vi hade som hittade varandra och förstod att stanna kvar. Sju och ett halvt år and counting.
På morgonen var det magiskt igen. Men då skulle vi mest äta frukost innan det var dags att vänta på båten som skulle ta oss hem.
Tack fina pumor, som gav oss det här minnet. Världens bästa present!
