Han har börjat upptäcka bokstäver ("Fem myror är fler än fyra elefanter" är så himla, himla bra!) och så fort han ser en skylt numera utropar han: "Åh! O! A! E!", även om det inte finns varken O, A eller E på just den skylten, men de får representera hela alfabetet. Dock att han kan rätt många bokstäver nu när man pekar och frågar.
Han räknar också. Som på bilden ovan, när vi satt och väntade hos tandläkaren (mer om det senare), och han räknade till tjugo kulor och skrattade helt hysteriskt åt det roliga i det. Han hoppar fortfarande över sju dock. Det är nog svårt att säga.
Han pratar mycket, berättar riktiga historier (den om dimman, som var häromveckan, är den bästa. Den berättar han om och om igen.) och vi räknade till åtta ord i samma mening för någon månad sedan. Men det kanske har blivit fler sedan dess. Språk är liksom hans bästa gren.
Han har precis lärt sig hoppa jämfota och gör det hela tiden. Det fysiska har ju aldrig intresserat honom, han var sen med att gå och krypa, men nu vill han plötsligt klättra och hoppa hela tiden. Helst från lite för höga höjder, lite högre än han klarar av.
Han är lika ordentlig som sin pappa. När Brasse i "Fem myror…" har fått grädde på näsan är det viktigast i hela scenen. "Oooj! Han har mat näsan. Torka näsan!"
Och när den där älskade pappan ska gå till jobbet kräver M en puss – och sedan en kram. Alltid i samma ordning, alltid lika viktigt. Precis som den där älskande mamman tycker. Vår familj ändå. Det kan vara värt att komma ihåg det fina med den ibland, I tell you, särskilt när jag står där med galonbyxorna i handen på morgonen, med nystänkt tandkräm över hela tröjan och M är alldeles blöt för att han just tömt en vattenflaska över hela sig och vägrar ta av sig tröjan och det plötsligt luktar bajs i hela hallen fast vi PRECIS var på väg ut genom dörren på väg till förskolan. Då kan det vara värt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar