kära dagbok

Sitter alldeles ensam på mitt kontor nu och bortsett från besvikelsen över lunchsushin, som bara bestod av sex bitar istället för typ tio som det stod på menytavlan, är det här en ganska bra dag. Igår var en slö, omotiverad och "vad har jag gett mig in i? Jag orkar inte detta! Ge mig en fast tjänst nu!"-dag. Idag är en "jag älskar att vara frilans"-dag igen och jag har ju faktiskt valt detta. Jag vill inte vara fast, jag vill vara fri. Jag vill skriva och idag har jag skrivit nästan hela tiden.

Jag lämnade M på förskolan vid halv nio och det går så bra nu, eller det har förresten alltid gått bra, men extra bra nu. Han gråter inte, som jag ser så många andra göra, så jag slipper de där hjärtslitande baklängespromenaderna med ångestblickar mot sandlådan. Han tar oftast en spade och en hink och när han äntligen släppt mitt ben som han brukar hålla fast i när jag släpper ner honom på marken säger han "hej då mamma!", vinkar och vänder ryggen mot mig. Fattar att det kan ändras på en dag, så njuter verkligen.
Han har en extra bra kompis där också och förskolepersonalen beskriver dem som "Piff och Puff".

Igår var det dimma på morgonen (hence närbild på spindelnät i föregående inlägg) och M kunde inte sluta prata när vi frågade honom om det på kvällen. Han pratade i telefon med farmor och farfar och orden kom så snabbt att han nästan inte hängde med själv: "Massa dimma var det. Inte se bron. Inte bussen. Dimma bron bussen båten. Var det."

Har för övrigt tänkt mycket på graviditet och förlossningar idag, eftersom fina Anna väntar och väntar och kanske förresten ligger och föder precis nu (krossar fingrar), och upptäckte att jag ju inte avslutat min förlossningsberättelse. Visst, själva födseln var ju avklarad, men för mig tog det ganska många timmar innan jag fick äta den där mackan som man får och sedan rulla in på ett litet rum och lära känna min bebis. Ska nog ta tag i det snart, nu när bloggen på riktigt är återuppstånden. Förstår om ni bara inte kan vänta.