ett födelsedagsbarn

För två år sedan försökte vi landa i vårt nya liv med den här glada, kloka, roliga, pratsamma, omtänksamma, krävande människan. För två år sedan kände vi honom inte än och visste inte att det skulle kännas fullständigt omöjligt att tänka sig ett liv före honom. För två år sedan var han ett litet knyte som bara kunde kommunicera med skrik.
Idag firades han med sång på morgonen och krävde genast att vi skulle ta av oss de knasiga huvudbonaderna som vi klätt ut oss med, eftersom det är tradition i min familj. Han sa "Melker vill ha den dockan" när han såg vad som fanns i paketet han fick och "dockan också äta macka leverpatt-ej frukost" när han höll den i sin famn.
Två år. Ett helt liv.
Och ett förskolefirande, några hopp i hagen på lekplatsen, en restaurangkorv, mycket kärlek och ilska riktad mot dockan ("nej dockan, sluta nu! Melker ha nappen!") och ett oräkneligt antal skypesamtal senare har han somnat bredvid sin pappa i sängen. Ja, jag tror att båda sover för det var längesen det kom ljud från sovrummet. Bäst att kolla och kanske krypa ner bredvid.

Tröja, H&M. Byxor, Åhléns.

snart två eller värdet av fina minnen

Alltså den här åldern. Två år om två veckor och så himla bestämd med vad han vill och bra på att berätta det. Jag har fått mina första "dumma mamma!" och "sluta, mamma!" riktade mot mig med hög röst, men oftare "mamma, hålla handen" eller "mamma sitta där" för att han vill mysa ihop i soffan.

Han har börjat upptäcka bokstäver ("Fem myror är fler än fyra elefanter" är så himla, himla bra!) och så fort han ser en skylt numera utropar han: "Åh! O! A! E!", även om det inte finns varken O, A eller E på just den skylten, men de får representera hela alfabetet. Dock att han kan rätt många bokstäver nu när man pekar och frågar.

Han räknar också. Som på bilden ovan, när vi satt och väntade hos tandläkaren (mer om det senare), och han räknade till tjugo kulor och skrattade helt hysteriskt åt det roliga i det. Han hoppar fortfarande över sju dock. Det är nog svårt att säga.

Han pratar mycket, berättar riktiga historier (den om dimman, som var häromveckan, är den bästa. Den berättar han om och om igen.) och vi räknade till åtta ord i samma mening för någon månad sedan. Men det kanske har blivit fler sedan dess. Språk är liksom hans bästa gren.

Han har precis lärt sig hoppa jämfota och gör det hela tiden. Det fysiska har ju aldrig intresserat honom, han var sen med att gå och krypa, men nu vill han plötsligt klättra och hoppa hela tiden. Helst från lite för höga höjder, lite högre än han klarar av.

Han är lika ordentlig som sin pappa. När Brasse i "Fem myror…" har fått grädde på näsan är det viktigast i hela scenen. "Oooj! Han har mat näsan. Torka näsan!"

Och när den där älskade pappan ska gå till jobbet kräver M en puss – och sedan en kram. Alltid i samma ordning, alltid lika viktigt. Precis som den där älskande mamman tycker. Vår familj ändå. Det kan vara värt att komma ihåg det fina med den ibland, I tell you, särskilt när jag står där med galonbyxorna i handen på morgonen, med nystänkt tandkräm över hela tröjan och M är alldeles blöt för att han just tömt en vattenflaska över hela sig och vägrar ta av sig tröjan och det plötsligt luktar bajs i hela hallen fast vi PRECIS var på väg ut genom dörren på väg till förskolan. Då kan det vara värt.