ensam på midsommar

Barnet har somnat, K jobbar till 22, och jag äter pasta och kollar på fotboll och scrollar samtidigt igenom min fb-feed från det senaste dygnet och tänker att det inte kan vara lätt att vara ensam på midsommar. Det är väl kanske inte lätt att vara ensam någon gång, men om man inte har några vänner som bjuder ut en till sitt hus i skärgården, inte några glada barn eller släktingars barn eller vänners barn att pynta med midsommarkransar, inte några älskade att fota i motljus någonstans på landet med ett uppdukat bord och en klädd stång i bakgrunden; då måste det kännas lite extra den här helgen, att vara ensam. Jul och påsk och nyår är tv-helger, okej att sitta inne-helger, men att sitta inne framför teven själv mitt i sommaren när alla andra bara umgås och umgås utanför - det måste vara ganska tufft. Jag sänder er en tanke från min i och för sig självvalda och inte alls särskilt ensamma ensamhet ikväll och hoppas att ni har en fin helg i alla fall.

PK-debatt

Herregud. Så mycket härskarteknik på så kort tid. Jag är väl lite sist på bollen här, eftersom den här debatten som hölls av Publicistklubben häromdagen har diskuterats rätt flitigt på olika ställen på nätet redan, men det var först nu jag hann se den. Det handlar om journalisten som varumärke och för mig känns både Janne Josefssons och Stina Dabrowskijs varumärken väldigt mycket tröttare och mindre trovärdiga efter detta. Så synd och så deppigt. Ni behöver inte ens se hela - Stina sätter tonen redan från början när hon sätter igång debatten innan Ebba von Sydow hunnit tillbaka från sitt toabesök. Men det finns fler godbitar längre in i klippet.

var finns den här feminismen?

Okej, blogoverload idag. Men jag trillade på den här texten och tycker att ni ska läsa den. För att den handlar om något som fortfarande är så himla viktigt. Särskilt eftersom så många försöker få det att verka som om det inte är det. Som om vi är klara och färdiga och där redan. Det är vi inte.

om trötta påhopp

Hade egentligen inte alls tänkt kommentera hur otroligt trött Alex Schulman känns. Han behöver liksom inte den uppmärksamheten (eller behöver, förresten, det är väl kanske precis det han gör). Men jag vill gärna lyfta upp min fina chef Charlotta, som i förra veckan blev utsedd till Årets Mediechef av Sveriges Tidskrifter och tidningen Chef. Hon har svarat på herr Schulmans trötta och tråkiga inlägg om henne, på ett sådant tydligt, ödmjukt och bra sätt.

bloggetik

Det här mailet är så väldigt inte okej.
Jag får sådana ibland och med tanke på vilken yttepytteblogg jag driver, så kan jag bara föreställa mig hur många liknande "erbjudanden" de större bloggarna får.
Och hur mycket pengar de här företagen kan dra in på nära nog gratis reklam - mer eller mindre skickligt förklädd till redaktionellt material i en privatdriven blogg.
Journalistisk etik behöver man ju inte tänka på om man driver en privat blogg egentligen. Det finns inga regler eller riktlinjer. Och hade jag gått i högstadiet och levt på barnbidrag, eller inte alls jobbat som journalist i mitt irl-liv, hade 300 kronor kanske känts som ett bra pris för min integritet, fast jag hade förstås inte förstått att det var min integritet jag sålde.
Usch. De här mailen är så väldigt inte okej.

barnamördare eller läkare?

Idag inleds rättegången mot barnläkaren som eventuellt gav en döende liten nyfödd flicka för mycket morfin.
Egentligen borde jag inte säga något alls, för hela saken gör mig så himla arg och ledsen. Att en läkare lindrar smärtan hos ett döende barn, och sedan riskerar att dömas för dråp, är så sjukt att jag inte orkar tänka på det. Och alla barn som under tiden får lida, eftersom läkarna nu är livrädda för att ge en för hög dos smärtlindring med risk för att hamna i samma situation... Vem tar ansvar för deras sista tid i livet?
Om mitt barn skulle dö, om jag visste att det var det som skulle hända, då hade min högsta prioritet varit att det inte skulle ha ont, till vilket pris som helst. Om det då visade sig i efterhand att min läkare hade gett en för hög dos av det smärtlindrande medlet (vilket det inte är bevisat att hon har gjort i det här fallet), så hade jag varit tacksam för att barnet slapp lida sina sista timmar i livet.
Den här läkaren avbröts istället i sitt arbete en dag av att polisen stormade in och satte handbojor på henne och tog henne med sig. Som en brottsling, vilken som helst. Och så började hennes mardröm, och många andra läkares.
För om hon döms, hur ska barnläkare kunna göra sitt jobb framöver då? Ska smärtlindring för barn handla om hur rädd sjukvårdspersonalen är att det ska bli lite för mycket? Att polisen en dag ska storma in? Nej, då är det väl bättre att ligga lite lågt så att ingen riskerar någonting? Barnet kommer dö ändå, men hur hög smärta det ska utsättas för innan dess kommer styras av helt nya argument. Alltså, inte av medkänsla för barnet eller den medicinska erfarenheten i första hand, utan av sjukvårdspersonalens rädsla för rättsliga följder. Och med all rätt.
Som sagt, jag vill egentligen inte ens tänka på det här, det gör mig så himla ledsen.

om pojkar och flickor

Hittade den här länken, tack Ida för tipset. Så himla himla viktigt att tänka på.

Tack, men jag vill inte höra om det

Jag har tänkt mycket på en sak den senaste tiden, på oro och på hur olika vi beter oss när något oväntat, kanske lite läskigt, händer som vi på ett eller annat sätt måste ta ställning till.

Så, min bebis ligger i säte. Det hanterade jag genom att läsa allt jag kunde hitta om bebisar i säte, ta reda på exakt hur vändningsförsök går till på just mitt sjukhus och även exakt hur en dag med kejsarsnitt kan se ut. Jag läste, läste, läste en hel kväll och dagen efter kändes allt bra.
En gång pluggis, alltid pluggis, kanske. Hur som helst är det så jag reagerar när något händer, vad det än är. Jag tar reda på vad jag kan göra åt det, och om det är något jag inte kan påverka tar jag reda på vad som kommer hända och sedan släpper jag det.
Nu är jag alltså inte orolig.
Men det verkar vara en otroligt provocerande inställning.
Jag har fått så många kommentarer den senaste veckan, både från folk jag inte känner och folk jag känner väl, och till er vill jag gärna förtydliga: Jag är inte orolig. Allt känns bra.

Det betyder att jag inte vill höra:
- Hur ont det egentligen kan göra under vändningsförsöket.
- Hur tråkigt det måste kännas att kanske inte få uppleva en "riktig" förlossning.
- Hur lång tid det tar att hämta sig efter kejsarsnitt.
- Hur stora riskerna är med kejsarsnitt
- Skräckhistorier om misslyckade vändningsförsök/kejsarsnitt

Jag vet att ni menar väl, men det hjälper faktiskt inte alls. För jag är inte orolig. Jag vet vad som väntar och känner mig redo för det, oavsett hur det blir. Att ni berättar sådant jag redan vet, som bara är negativt, gör mig faktiskt mer orolig än något av det som ska hända.
Så tack, men jag vill inte höra mer om det.
(Och kommentarer som "wow, du är så stark och så lugn" är inte så mycket bättre. För det förutsätter oftast att jag är alldeles för stark och lugn, att jag nog inte riktigt förstår vad som väntar. Jag är inte ovanligt stark och lugn, jag har bara hanterat den här förändringen på mitt sätt. Det är inte ett bättre sätt än något annat, men det är mitt. Och ni behöver faktiskt inte hantera det alls.)

110726 - 31+0

I eftermiddag ska jag äntligen ta mig till frisören. Spännande, spännande. Ett par decimeter ska i alla fall bort, men gissar att skillnaden inte blir sådär jättestor.
31 veckor avklarade idag och jag går in i vecka 32. Nio veckor till BF och det känns som om veckorna går ganska fort nu, vilket är skönt. Två månader kvar imorgon.
Klänning, H&M. Skärp, present.

En annan sak: Är det bara jag som tycker att det är lite galet att alla medier nu låter den norska gärningsmannens pappa uttala sig helt oemotsagd? Han känner skam och sorg, men inget ansvar. Och det klart ingen vill ta på sig något ansvar när det gäller massmord, men han har inte haft någon kontakt med sin son sedan han var tonåring. Kanske borde han fundera lite på det och vad det har gjort med sonen, istället för att säga att sonen borde ha skjutit sig själv?
Och framför allt borde medier inte ge honom utrymmet att få säga så. Helt utan någon djupare analys. En pappa som varit frånvarande under halva sin sons liv har faktiskt ingen rätt att säga att han nu önskar att han vore död, vad han än har gjort. Han har ingen rätt att bli något slags självuppoffrande hjälte.

lördag

Bara Norge hela dagen. Nu ska vi gå på bio. Det ska bli skönt att tänka på något annat ett par timmar. Dinner and a movie, en fin dejtkväll.
Vill även tipsa om den här artikeln, där min pappa som har arbetat vid flera katastrofer - som branden i Göteborg till exempel - ger råd om hur man kan prata med barn om kriser och katastrofer som denna.

norgetankar

Jag kan inte resa mig ur soffan och gå ifrån teven. Försöker ta in det som har hänt i Norge och kan inte glömma alla de föräldrar vi såg intervjuas igår, som hade pratat i telefon med sina barn när de sprang för att hitta ett gömställe på ön, och sedan inte hört något mer. Känner så för alla de som har drabbats av det här, som nu vaknar upp till en helt annan verklighet än de vaknade till igår.

Om man är arg på samhället, varför ger man sig då på barn?

Journalistjaget i mig kan inte låta bli att reagera på hur snabbt namn och bild på den misstänkte kablades ut i precis alla medier. Sitter framför SVT och har än så länge inte sett någon bild här, men den kommer nog. 'Den syns ju överallt annars på nätet, så då är det väl bättre att riktiga medier avslutar alla spekulationer och berättar sanningen' gissar jag att motiveringen på redaktionerna är. Och den är väl vettig, men värd att diskutera.

En annan sak som är värd att diskutera är att en ensam galning som är muslim automatiskt kallas terrorist. En ensam galning som är kristen får vara bara en ensam galning.

om barn vs foster

Jag börjar morgonen (well, klockan är snart tolv, men jag har precis gått upp) med att bli lite ledsen efter att ha läst kommentarerna till den här debattartikeln och tänker med något slags instinkt att det finns människor som tycker att min bebis i magen inte är ett barn värt att rädda om något skulle gå fel. Att det ändå föds så många barn, så vad gör det om några dör innan de ens har kommit ut. Om det fanns något jag kunde göra om Tjommen inte fick tillräckligt med näring i magen så skulle jag väldigt gärna vilja veta det och göra det och göra vad som helst. De som blandar ihop detta med debatten om huruvida ett foster är "ett liv" eller inte när det aborteras, ja de kan aldrig ha väntat på ett barn.

om mat

Jag har en ganska så problemfri relation till mat. Jag pratar ganska sällan om vad jag har ätit i termerna "ja, igår tryckte jag i mig en hel godispåse" eller "herregud, nu blir det sallad resten av året". Jag älskar mat. Jag älskar riktigt god mat och en vällagad, välkomponerad restaurangmiddag är något av det jag helst lägger pengar på.

Jag äter också ofta godis. Och chips. Och pizza. Och ja, det jag känner för. Ibland är det massor av socker, ibland är det frukt eller sallad och ibland är det knäckebröd. Ibland påverkar det min kropp och ibland tränar jag för att det inte ska påverka lika mycket.
Men jag har ingen ångest sammankopplad med vad jag äter. Jag har tyckt att jag har haft stora lår, i olika omgångar, eller små bröst. Jag är inte alltid nöjd med min kropp. Men det där behovet av att analysera mitt matintag, eller ångra matintag, eller smygäta, eller leva i något slags förnekelse kring det jag äter – det har jag nog aldrig gjort.

En nära vän (E, visst var det du?) sa nyligen att jag är den enda hon känner som har ett sådant problemfritt förhållande till mat. Det fick mig att tänka på det här ganska mycket. Och det klart, jag har aldrig varit överviktig. Jag har aldrig jojo-bantat eller gått varken upp eller ned mycket i vikt. Men jag vill ändå tro att det inte har med det att göra. För även när jag går upp i vikt, när jag inte tränar på flera år, så får jag ingen ångest. Jag kan nog bli ganska medveten om det och bli arg på mig själv för att jag inte tar tag i det, men det tar upp väldigt lite tid.

Är jag då så ovanlig? Det är ju verkligen jättehemskt. Att jag är den ovanliga, att det vanliga är att känna ångest och obehag när det gäller mat.
Varifrån kommer det? Handlar det bara om smalhets? Har det med sjuka modeideal att göra? Eller är det själva maten, har vi fått lära oss att mat är något att känna skuld och skam för?
Vem har lärt oss det? Och när? Och är det bara vi, tjejer och kvinnor, som har lärt oss det?

Jag ville bara slänga ut de här tankarna här, för det här kan ju faktiskt vara ett forum också för tankar. Kanske har ni tankar också – då får ni gärna dela med er. För det här skrämmer mig oerhört mycket.