Lyckans klump i halsen
Det enklaste som finns är att leva utan drömmar. Cynism, slarvigt slängda
sarkasmer omkring sig, elaka kommentarer om sin egen existens - det är så
lätt att det borde bli eftertraktat.
För det värsta är det här. Lycka, som inte tycks närma sig slutet. Lyckans
klump i halsen. Lyckans förrädiska hopp. Det är hoppet som gör en människa
skör, eller är det tron? Önskan och drömmarna om att det kan få vara så här
nu. Det är väl min tur nu, så klart och äntligen, det är dags nu.
När det sedan spricker, när allt går sönder, står jag där med mitt hopp som
fortfarande skrattar - för hoppet är kanske inte det sista som dör, men det
sista som förstår. Att det dessutom har så förbannat dåligt minne, att det
lever upp gång på gång, är livets äldsta ironi.
För jag har ju heller inget val nu, så långt har det gått. Din blick och
dina små framtidsplaner, det sneda leendet, är det för sent att säga nej
till. Och hoppet jublar naturligtvis, det vet inte hur ont det gör när det
försvinner. Det ser inte sin egen begränsade livstid.
Och hoppet skulle vara något vackert, att vårda. Bullshit. Skulle man vårda
något så dumt och naivt att det inte ens känner till sin egen hemlighet?
Hur som helst så går jag här och bubblar nästan över av lycka. Hör ditt
skratt och fotspåren bredvid mina i snön är dina fotspår, glittrande
ovetande om sensationen, vanten i min är din vante och jag undrar när det
skall räcka så.
2 kommentarer:
Men Helena, DEN HÄR texten gillar jag! /Veronica E
Haha, gör du? Jag kan inte släppa känslan av att ha hittat en gammal dagbok skriven av en person jag inte riktigt känner längre... Men är ändå så glad att de här texterna finns kvar! De är ju fina i sin naivitet också :)
Skicka en kommentar