Helena, 19 år

När jag var 19 flyttade jag till Dublin. Och i samma veva började jag skriva för en nättidning som hette Labyrint.nu. Det var såklart helt ideellt, men för mig var det så stort att få skriva och framför allt att få läsas att jag la ner hela min själ i de där texterna. Kom att tänka på den tiden häromdagen och var bara tvungen att försöka hitta mina romantiska, naiva och nu ganska charmiga och gulliga krönikor. Här är den första, som publicerades i oktober 2002, och som handlar om Rory – killen jag lämnade landet för, som jag var tokkär i och som några månader senare dumpade mig via sms. Mer om det kommer senare, för nu förinställer jag fem inlägg med krönikor, som publiceras var femte dag från idag.

Svensk och blåögd

Om fem veckor flyttar jag till Dublin. Det är inget speciellt originellt med
den framtidsplanen, det är många som lämnar landet under sabbatsåret efter
gymnasiet. Men jag hade inte tänkt åka till Dublin. London var staden i mina
drömmar och bilden av mig själv framför Piccadilly Circus var illusionen som
hägrade. Och den hade förmodligen blivit sann om inte något som låter både
förutsägbart och en smula klichéartat hade inträffat.

Jag föll för en semesterflört. Erkännandet faller i samma fålla som "Jag är
naiv", "Jag tror på kärlek efter en vecka" eller "Jag är svensk och blåögd".

Själva idén med en semesterflört, själva konceptet, är ju att det är en
tillfällig, kravlös romans. Ett mycket tidsbegränsat förhållande, där själva
tidsbegränsningen är det som känns lockande och befriande. Poängen är att
aldrig behöva träffa personen i fråga igen.

Men för mig är poängen glömd och jag kan inte se att det finns ett
alternativ. Om några veckor packar jag ihop mina ägodelar och följer honom
till ett land och en stad jag aldrig sett annat än på bild. Till ett språk
som jag vet talas enklare på ett stort antal platser i världen och ett väder
som beskrivs som milt - året runt.

Men jag är inte helt aningslös, hur naiv min inställning än kan verka. Jag
inser att vårt "förhållande" levde på bargatan i Ayia Napa, efter ett stort
antal Sex on the beach och att det nu tvingas ut i verkligheten. En
verklighet som skrämmer eftersom den inte är min utan hans, och där det
ingår syskon, före detta flickvänner och redan nyfikna föräldrar.

Men min rädsla förutsätter ju förstås att vårt förhållande blir mer än en
flört. När vet man att det är allvar på riktigt? När blir semesterflörten
någonting att hålla fast i även hemma? Förmodligen skulle man kunna säga att
jag gått över gränsen redan när jag byter land, fast det är ju inte alls
säkert att det räcker. Det finns ingenting som säger att jag har större
chans att bli lycklig med honom än jag har haft med alla misslyckade flörtar
här hemma.

Men nu ska jag ta reda på vad det är jag har lyckas fånga, något som både
känns spännande och livsfarligt. För vad gör jag om det plötsligt visar sig
att han är motsatsen till allt jag någonsin velat ha, att jag inte kan stå
ut med hans åsikter och intressen trots att vi ju verkade passa så bra ihop?
Det är också nu oron visar sig för första gången. För hur stora är oddsen
för att den här tillfälliga flörten skall överleva alla de veckor som
återstår innan återseendet?

Men jag har aldrig känt så här förut. Och det är viktigast. För, tro mig,
jag är inte en sån vars fjärilar i magen fladdrar till lite hur som helst.
Det krävs någonting alldeles extra och om det är han som krävs så är jag
beredd att offra mitt hemland i några månader för att ta reda på hur långt
lite fjärilsfladder kan räcka. Och trots att jag förstår mycket väl att det
inte kommer bli på samma sätt som på Nissi Beach i Ayia Napa så vet jag att
jag gör rätt. Jag åker inte till Dublin för hans skull, jag åker för min.