Helena, 19 år, del 3

Var det så klokt att börja gå igenom de här gamla krönikorna från tiden i Dublin? Good lord. Här kommer den tredje, som jag skrev efter att Rory gjort slut med sms och Paul klev in i mitt liv. Rebound, någon?

Lika bra - eller bättre


Ibland ordnar sig allting till det bästa. Men för att det skall kunna göra
det så behövs en liten knuff, eller ett till synes oöverstigligt hinder,
för att man skall inse att förändring inte är det värsta som kan hända. Att
livet kan fortsätta som vanligt, lika bra eller bättre, trots att allting
vänds upp och ner.

Så kan det kännas när ett förhållande tar slut. Och så kändes det för mig
för ett par veckor sedan. Men innan jag ens visste att jag snart skulle
tvingas falla från högsta våningen, utan någon självklar räddning, dök
mitt skyddsnät upp. Fast det visste jag ju inte då.

Han var en sedan länge bortglömd flört från en sedan länge bortglömd
semester och att han bodde i Dublin, precis som jag gör nu, det hade helt
fallit ur mitt minne. En kväll stod han ändå där, på puben, och leende kom
han ihåg mig och kvällen vi möttes första gången. Vi bestämde oss för att
träffas igen, men eftersom jag hade pojkvän så fick det bli en "non date".
Vi skulle bara ses och prata gamla minnen. Den enda svagheten i det
resonemanget var att de enda minnen vi delade var en fyllekväll och några
kyssar. Men visst räckte det som grund ändå.

Kvällen blev fantastisk. Det blev ingen obekväm första dejt, för det var
ju ingen dejt. Och vi behövde inte ta reda på något om framtiden, för vi hade
ju ingen framtid. Men visst kan man hitta gemensamma åsikter och intressen
ändå, och visst kan man glittra med ögonen och försöka få en liten glimt
av det gröna gräset på den andra sidan.

Inte kunde jag ana att jag skulle tvingas acceptera den andra sidan som
den enda sidan livet hade att erbjuda. Inte förrän allting förändrades över en
timme. Plötsligt ville pojkvännen inte träffas mer, han behövde tid för
sig själv och tyckte inte att det var någon idé att satsa på oss - jag skall
ju åka hem en dag och att träffas mer hade varit orättvist mot oss båda.

Jaha. Det var det. Och så kändes Dublin med ens inte lika roligt längre.
Jag åkte ju inte hit för hans skull, men visst var han en anledning till att
jag trivdes så bra.

Alla drömmar försvann, jag tvingades omvärdera våra minnen och hela
förhållandet förvandlades i mina tankar till något som jag egentligen
visste att det inte var, men som det blev för att det kändes lättast så.

Och mitt i all depression och förtvivlan så fanns Paul där, min "non
date", och han står fortfarande kvar. Strax skall vi ha vår första riktiga date
och snart är jag på fötter igen. Jag vet det, för jag tar mig igenom det här.
Och ingen kille skall få förstöra allting, särskilt inte när det finns en
annan som efter all förändring gör att jag kan fortsätta som vanligt,
lika bra - eller bättre.