Helena, 19 år, del 4

Ja, de här krönikorna, från min tid i Dublin blir ju inte direkt mindre pinsamma. Men nu lämnar jag äntligen mellanperioden som vi kan kalla Paul, jag har fyllt 20 och träffar nya kärleken och bästa vännen Dave, som jag fortfarande har kontakt med. Han har barn nu och är lyckligare än han har varit under hela tiden jag har känt honom (åtta år!). Men innan han kunde landa i det skulle vi gå igenom tusen avsked, ännu fler dramatiska filmscener och sorgliga reunions under de få månader vi lärde känna varandra i samma stad och som kollegor i samma shoppingcenter. Ja, för han kom tillbaka från det där äventyret på andra sidan jorden och gjorde slut med sin flickvän (som jag när den här krönikan skrev inte visste fanns) för att bli en åh så viktig del av Dublin för mig.

Varma blickar eller pirr i magen?

Det här med att äventyret alltid lockar mer än tryggheten. Är det ett faktum
som man måste leva med, och komma över, liksom det faktum att de underbart
förlåtande leendena bara är gjorda för de första dejterna och sedan bleknar
i samma takt som alla svagheter uppdagas? Eller är det en överskattad
klyscha, tänkt för att sådana som jag skall få mindre dåligt samvete för att
vi ibland längtar oss lite utanför förhållandets bomullsmjuka gränser?

För allting var perfekt. Inte ett fel eller hinder så långt ögat normalt
sett sträcker sig, det vill säga fram till staketet som hindrar andra från
att ta ett snett steg in till det som numera är den nya pojkvännens revir.
Det revir som jag själv ville att pojkvännen skulle vara herre på täppan i,
inte att förglömma. Jag ville ju tillhöra honom, jag ville vara hans
eftersom han var min. Och allt var bra så.

Jag hade nyligen lyckats hitta en kille som var intelligent och
intellektuell, hade ett lite farligt förflutet men utan att vara skrämmande.
Han fick mig att skratta, och skrattade åt mig, fast mest skrattade vi
förstås tillsammans. Och han uppmuntrade mig, gjorde mig fantastisk och mina
fel blev charmiga egenheter. Han skulle aldrig underskatta någon av mina
egenskaper, han förväntade sig det bästa och utmanade mig när jag behövde
det. Jag älskade hans vänner och hans familj var fantastisk. Hur kunde jag
ifrågasätta min nyvunna lycka? Och varför ville jag ens göra det?

Det som fattades var pirret i magen. Fjärilarna. Jag visste att de saknades,
för när jag såg honom blev hjärtat varmt och mjukt, men det sköts inte upp i
halsgropen längre. Och tanken på att jag upptäckte det gjorde mig
förkrossad. Varför kunde inte allt få vara bra?

Men jag vet i alla fall vart pirret tog vägen. Han som nu får representera
Äventyret stal det från min Trygghet och har trots, möjligen veka,
övertalningsförsök inte velat lämna tillbaka det. Och om det är något jag
har lärt mig av livet på den gröna ön, så är det att följa fjärilarna. Trots
att det i det här fallet innebär en kort flört, med ett Äventyr som inom två
veckor lämnar landet för sitt eget äventyr, på andra sidan jorden. Men, och
jag är innerligt stolt över att säga det, jag offrar gärna något som hade
kunnat bli månader av varma blickar och handhållande, för fjorton dagar i
fjärilars närvaro, hjärtat på snabbspolning och - det som jag värdesätter
högst - det fantastiska pirret i magen.