Helena, 19 år, del 2

Åh gud. Jag har hittat krönika nummer två. Och ja, den är ganska pinsam och helt sjukligt lillgammal och gullig. "Jag som alltid har beskrivit mig själv som evig singel"; ja, det blir lätt så när man är 19, att man kanske inte har haft så många längre, seriösare relationer. Inte visste jag då att jag skulle träffa mitt livs riktiga stora kärlek (nej, det var ju inte Rory och inte nästa stora irländska kärlek heller) bara ett år senare.

Såna som i slutet får varann

Nu sitter jag äntligen här, i drömlägenheten i centrala Dublin. Äventyret
har börjat.
Och mot alla odds och bättre vetande har jag nu förvandlat den irländske
semesterflörten till pojkvän. Från Cyperns barer, via ett antal "Dinner and
a movie"s, har jag nu landat i en slags behaglig vardagskärlek. Och, också
det mot bättre vetande, jag trivs chockerande nog riktigt bra. Jag som
alltid och, det måste sägas, med viss stolthet beskrivit mig själv som evig
singel. Jag som skrutit om min självständighet och bestämt förklarat att jag
varken skulle kunna, eller vilja, binda mig och som skrämts till flykt så
många gånger tidigare när ett förhållande kommit för nära gränsen till mitt
revir.

Men i den här staden, där stadspulsen lockar med ett ständigt myller av
människor och där gubbarna på stoppljusen verkar vara det enda som inte
håller sig till sin gröna färg längre än normalt, har allting förändrats.
Plötsligt pirrar det i hela mig när han pratar med vänner om sin flickvän
och jag inser att han sitter där och pratar om mig. Och jag har valt ut ett
av hans leenden att betrakta som mitt, för jag kan inte riktigt acceptera
att han skulle kunna använda det mot någon annan. Bara det att jag nu sitter
här med ett fånigt leende på läpparna och skriver en krönika om honom.

Fast det klart, jag har ju en godtagbar ursäkt. För det här är inte på
riktigt, det här är inte min verklighet. Även om jag inte har bestämt hur
länge jag blir kvar här så kommer jag inte stanna för evigt, vilket sätter
ett bäst-före-datum på vårt förhållande. Och det blir ju så mycket lättare
då. Såklart att jag kan svälja min stolthet och våga känna något, för jag
vet redan slutet på historien. Jag behöver inte oroa mig för vart allt
dejtande och handhållande kommer leda, för det spelar ingen roll.

Ändå kan jag inte bara ignorera impulsen att skrika när jag tänker på att
dagarna går så fort här, att varje ny helg är ett steg närmare vårt
definitiva avsked. Det kanske låter en aning melodramatiskt, men det är ju
samtidigt sant. Och det är då jag önskar att allting var annorlunda, att jag
inte behövde plugga i Sverige eller att han helt oväntat skulle tvångssändas
att jobba i Göteborg. Men det hjälper inte. Så, jag måste försöka njuta nu,
för vi är inte såna som i slutet får varann.