förlossningen, del 2

Så, här kommer alltså Del 2. Del 1 av förlossningsberättelsen kan ni läsa här.

Och - återigen - ni som INTE vill läsa alla läskiga detaljer eller är rädda att få för mycket information om mig och om förlossningar i allmänhet: SLUTA LÄS NU.

21.30 Efter den lilla promenaden på förlossningsavdelningen placerade jag mig bestämt i sängen. Jag hade inga preferenser om hur jag ville föda, i vilken ställning, innan förlossningen, men nu var jag säker: Jag skulle INTE stå upp. Jag skulle förresten inte under några omständigheter vara utanför sängen. Nej, jag tänkte inte överhuvudtaget lämna sängen igen förrän jag hade fått träffa mitt barn. Och så blev det.

Under den här perioden, när värkarna var starkare och svårare att andas sig igenom, var K fantastisk. Jag hade inte klarat mig utan honom. Det låter ju klyschigt, och det klart att man KLARAR sig, men nej, aldrig att jag hade tagit mig igenom de där timmarna utan någon som känner mig utan och innan och vet precis hur man får mig att slappna av. Han smekte mig i ansiktet, strök mig över håret, viskade peppande ord i mitt öra, talade om hur duktig jag var och hur snart vi skulle få träffa vår bebis. Han var helt enkelt fantastisk.

22.06 K gick ut för att ta lite kaffe. Han skyndade sig, men en enda värk utan honom var allt jag klarade - "nu behöver jag smärtlindring!", klämde jag fram, och snabbt var de där med lustgasen.

Vilken grej! Åh, jag älskade lustgasen från första stund. Jag kände smärtan, men den påverkade mig inte. Och alla i rummet befann sig plötsligt på ett lite läskigt avstånd, men det gjorde inget. Jag minns att jag tänkte att jag kanske inte borde vara så här groggy, den här viktiga i stunden i livet, men aldrig att jag ville släppa lustgasen när jag väl hade fått den. Dessutom var det skönt att fokusera på något annat än smärtan.

Ca 22.40 Efter ett tag med lustgas kände jag att det inte räckte. Det gjorde för ont. Jag bad om epidural och barnmorskorna undersökte mig mellan värkarna - men nej, sa de förvånat, "du är redan öppen 10 centimeter!". Lyckan! Nu var det bara själva krystandet kvar, och det hade ju så många beskrivit som en lättnad.

Ungefär här råkade jag andas in lustgas genom två värkar, utan att ta in frisk luft emellan. Allt svartnade, det stack till vid handleden och jag hörde någon utbrista "åh nej, hon har tagit dragit ut nålen!". I mitt huvud var de sekunderna helt fruktansvärda. För i mitt huvud tolkades informationen som att jag hade drömt allt som hade hänt fram tills dess. Jag hade dragit ur nålen, svimmat och drömt. Öppen 10 centimeter? Glöm det! Du måste göra om alltihop!
K såg till att jag lade ifrån mig lustgasen och jag grät otröstligt. "Jag vill inte, jag orkar inte göra om allting igen!"
"Göra om allting?" sa en underbart lugn K.
"Ja. Jag trodde att jag var öppen 10 centimeter."
"Ja, men det är du. Du råkade bara andas in för mycket lustgas och dra ur nålen, det är ingen fara."
"Ska vi få en bebis nu?"
Lättnaden! Det var verkligen dags, vi skulle få träffa vårt barn. "Det kanske blir den 8:e", sa K, "ditt lyckonummer".

Men huvudet på lilla M var för långt upp, så det var inte dags riktigt än.

23.37 Det står i journalen att huvudet fortfarande är strax ovan bäckenbotten. "Pat har krystkänsla, informerar pat att det är lite tidigt att krysta och uppmanar pat att andas genom värkarna. Pat ligger på sida med ben i benstöd."
Japp, så där låg jag och kunde inte göra annat än att andas. Dessutom tog de lustgasen ifrån mig för att kunna kommunicera med mig ordentligt (mitt svar var ungefär "Neeeeeej!"), så jag hade bara andningen och K att hålla fast vid.

23.57 Krystvärkar, enligt journalen. Gör jag rätt? Hur gör man? Hur följer man kroppen? Ska jag ta i? Eller inte?

9 oktober
0.25 Får värkstimulerande dropp för att det ska gå lite fortare.

0.35 Journalen: "Pat har nu krystat i 35 min, det går trögt framåt. Tillkallar en kollega."

Ja och här kommer det värsta jag har upplevt någonsin. Jag kämpade och kämpade, försökte krysta och ibland blev det naturligt, när jag lyckades följa kroppen, men ibland blev det forcerat och personalen försökte lugna och peppa, och få mig att inte lägga så mycket energi på att skrika.
Så kom "kollegan" in. Jag vet inte vem hon var, fast hon säkert presenterade sig och talade om det, men jag förträngde det nog ganska snabbt. För hon började genast slita och dra i mitt underliv och det kändes som om hon gjorde sönder allt (vilket hon kanske gjorde, vad vet jag) och den smärtan - även om jag inte minns exakt hur den kändes nu så minns jag att jag aldrig har upplevt något som ens kommer i närheten. Och det gick inte att komma undan, jag vred mig och försökte, men låg ju såklart kvar där jag låg.

När hon var klar var det bara jag och barnmorskorna och K och bebisen. Kanske var det i det här läget som jag, med fötterna i fotstöden, skrek: "Nu ska Tjommen ut!". Jag minns att jag frågade tusen gånger: "Var är bebisen? När kommer bebisen? Hur långt är det kvar? Jag vill höra slurpet!"

Sedan ställde sig en av barnmorskorna vid min huvudände och viskade i mitt öra, att nu är det dags, nu ska du snart få träffa din bebis. Du är så duktig.

0.55 Jag tryckte och tryckte, i en evighet kändes det som, och plötsligt kom det: slurp. Och så genast ett skrik, gällt och fantastiskt. Jag förstod av rösterna att allt hade gått bra, han hade rätt färg, tio tår och allt. "Vad blev det?" frågade jag matt och barnmorskan svarade "det ska du snart få se". Sedan höll hon upp honom och lade honom på mitt bröst. Lättnaden och lyckan över att han lever, allt gick bra, jag lever och K ser så lycklig ut och jag grät lite - för att det var över, för att allt gick bra, för att det inte gjorde ont längre, för att det låg en liten kille på mitt bröst och hela overkligheten i alltihop.

Forts följer.