förlossningen, del 1

Jag har funderat och funderat och kommit fram till att jag måste skriva om detta, om den overkliga natten då Melker kom till oss, om inte annat så för min skull, så att jag alltid minns alla detaljer och klockslag och känslor - för det var så mycket känslor och detaljer och småsaker som jag säkert redan har glömt.
Och vem vore jag om jag inte delade min berättelse med er. Allt det göttiga, läskiga, blodiga. Så - ni som redan nu känner "gud, detta vill jag INTE veta om henne", för att ni kanske känner mig alltför väl eller alltför lite eller vill ha kvar en fluffrosa bild av förlossningar i allmänhet: SLUTA LÄS NU.

8 oktober
4.20 Vattnet gick. Det kändes som om jag plötsligt kissade på mig och jag flög upp (så smidigt som man nu kan flyga upp med en 17 kilo tung mage) och till toaletten och hann nästan dit i tid. Pirrig i hela kroppen väckte jag K och sa att nu gick nog vattnet. Tror jag. Ska jag ringa? Och så ringde jag förlossningen på Södersjukhuset, sa att jag trodde att vattnet hade gått och frågade om man kan ta fel, "kan det vara slemproppen? Hur vet man?". "Ja, det kan vara slemproppen", sa sköterskan jag pratade med och "gå du och lägg dig igen och försök sova några timmar, så ringer du tillbaka hit vid 8." Jaha. SOVA NU, ÄR DU GALEN?!

5.00 Värkarna började. Men hur vet man att det är värkar, ska det inte göra ondare, jag behöver inte profylaxandas ens, är det verkligen på riktigt, är det nu det händer eller inbillar jag mig bara? Jag började klocka värkarna med en app som jag hade skaffat till telefonen och de var regelbundna, men inte så starka. Jag försökte sova lite, men räknade mest ner tiden till 8.

8.00 Jag ringde in till Sös, informerade om mitt tillstånd, och de bad mig ringa ett par timmar senare igen. Så fortsatte det hela dagen, jag ringde med jämna mellanrum och värkarna blev något starkare, men de var fortfarande enkla att ta sig igenom. Vi åt frukost, sedan pasta ("jag behöver nog något energirikt") och någon gång mitt på dagen fick vi veta att det var fullt på förlossningsavdelningen på Sös. Men eftersom mina värkar ändå inte kändes så starka gjorde det mig ingenting. Jag ville hellre gå hemma, så länge som det bara gick, än att behöva åka fram och tillbaka till sjukhuset.
Jag och K hittade på bästa värkpareraren - tennisvaggning. Jag gungade framåtböjd från fot till fot och vi kom på att ordet "tennis" var ett bra ord för K att påminna mig om längre fram.
Sedan tittade vi på massor av "O.C", K masserade mig lite, men än så länge kändes all smärtlindring överflödig. Vi hörde av oss till familjen och närmaste vännerna, fick lite pepp och uppmuntran och en hel del överexalterade svar på sms, herregud det var ju dags nu. Fortfarande kändes det inte riktigt så, det var så svårt att greppa.

När vi ringde Sös igen sent på eftermiddagen sa de plötsligt att vi skulle komma in. Värkarna var starkare och mer regelbundna, men fortfarande gjorde det inte så ont. Men i taxin minns jag att jag andades mig genom värkarna och väl inne på sjukhuset var jag tvungen att stanna upp och fokusera vid varje värk (minns att jag tänkte att det var svårt att vara trevlig mot sköterskorna samtidigt som värkarna kom, hur nu någon normal förstföderska orkar tänka så?!).

17.45 Skrevs in på Sös och var öppen 4 centimeter.

Sedan andades jag och andades och trivdes bäst liggandes i sängen, det var enklast att slappna av då. K gick och köpte mat och försökte mata mig med köttbullar och mos, kexchoklad och olika energibars. Jag var inte sugen, men visste att energin var viktig.

18.35 Hade lite feber, för att vara mig, 37,9. Fick alvedon, enl förslossningsjournalen.
18.40 Fick min första smärtlindring: En värmedyna. Underbart skönt. Den värmde de sedan upp med jämna mellanrum och jag minns att jag tänkte att jag var lite jobbig då, "det gör kanske inget att den är lite sval". Gud, varför denna ovilja att vara till besvär?
20.00 Hade 4 värkar per 10 minuter enligt journalen.

Jag med jättemagen och värmedynan och fortfarande egna kläder.
Ja, förutom de fantastiska, gigantiska, superbekväma förlossningstrosorna, haha. Too much info?

21.00 Personalbyte. Sorgligt att säga hej då till gamla sköterskan och sedan lycka igen när nästa team verkade precis lika bra.

21.20 Öppen 6 cm. "Pat andas fint genom värk", står det i journalen. Mycket stolt. Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag gärna ville få uppmuntran om jag gjorde rätt, så de sa hela tiden att jag var så duktig. Jag kände mig som ett profylaxproffs och älskade det naturligtvis.

21.25 Var uppe och gick. Då började det göra ont på riktigt. Jag stödde mig på ett slags rullvagn och på K, som fick påminna mig att andas och att göra "tennis-gunget". Det funkade inte alls. Jag kunde inte slappna av när jag stod upp och ville mest tillbaka till sängen. På vägen tillbaka hörde jag skrik från ett rum intill och ett "jag vill INTEEEEE mer! Jag vill åka hem nu!". Inte så upplyftande för en som snart skulle vara i samma sits.

21.30 Det står i journalen att jag var uppe och kissade, och det gjorde jag nog på väg tillbaka till rummet. Sedan stannade jag där, i sängen, tills jag fick en bebis på bröstet nästan tre och en halv timme senare... Forts följer.