mamman och oron, del 2

Den här oron, när jag är ensam hemma på kvällen, jag måste verkligen jobba bort den. Den kom första gången när Melker fick den där konstiga kräkningen och har inte riktigt släppt sedan dess.

Jag är livrädd för att något ska hända, för att han plötsligt ska sluta andas, bli akut sjuk, sätta något i halsen och att det ska hända när jag är själv, när K (som hade gjort ett fantastiskt räddningsjobb, naturligtvis) jobbar sent eller är ute med vänner eller bara inte är här. Och bara på kvällen.

Som nu, när han plötsligt blev tyst och allvarlig och hela kroppen verkade anstränga sig; jag vet att han troligen bajsar, men letar tecken på helt orealistiska farligheter. Och såna kvällar finns det aldrig någon att ringa - familjen är upptagen med annat, vännerna jobbar sent och jag och han är ensamma i hela världen. Jag vet att det inte är så, men det känns så i alla fall.

Men oj, vad det hjälper att skriva om det. Därav detta något spretiga dagboksinlägg. En halvtimme har jag att slösa innan jag ska amma honom igen och börja läggningen, och så fort han somnar vet jag att det är lugnt. Då går allt över och jag kan slappna av. Men tills dess; en evighetslång väntan och försök att underhålla honom och hela tiden hålla uppsikt, så att inget verkar onormalt. Nu gnäller han och det är underbart. Han gäspar också; härligt. Inga konstigheter. Men så fort han tystnar, hostar, kräks... olidligt.

Hur som helst: nu måste jag gå och trösta och roa. Tack för att ni fanns som lyssnare, bloggvärlden, det kommer bli mycket bättre det här snart, det kommer det.