Läste det här inlägget hos Hanna och kände igen mig.
För jag märker att folk runt mig tycker att det är lite, lite jobbigt, det här att jag inte vill klä min framtida dotter i gulligt, fint och rosa eller min eventuella son i blåa plagg med bilar på. För vad ska man köpa då?
Att jag inte vill ge mitt barn ett socialt kön, för det kommer det få tids nog ändå av andra.
Tjommen kommer få höra att pojkar inte kan bära rosa eller leka med dockor och får jag en flicka kommer hon uppmuntras att vara fin och leka lugnt och vuxna kommer tala till henne annorlunda - fråga hur hon känner och lära henne prata om det, medan min son kommer att lära sig att inte gråta, att borsta av sig och gå ut och leka med de andra pojkarna.
Men mitt barn kommer aldrig lära sig det av mig. Eller av sin pappa. Jag kommer försöka stå emot och hålla Tjommen borta från alla gamla, men så fantastiskt envisa, ideal så länge jag bara kan. (Säger du till exempel att min son inte kan leka med sin kusin Vera lika bra för att hon är en flicka (jo, det har redan hänt!) så säger jag emot. Och jag kanske gör det i en ton du inte gillar.)
Dock: Jag kommer aldrig bli arg på den som av någon anledning inte kan låta bli. Jag kommer inte hata den rosa klänningen du ger min dotter i present och jag kommer inte skälla på dig om du ger min son en bil. Men att tänka lite nya tankar kanske inte skadar?
Jag förstår ärligt talat inte jobbigheten. Jag förstår inte det svåra. Om du ska köpa en present till mitt barn och tänker "Nej, det går inte, det är ju en flicka" så kanske min inställning hör och häpna är enklare än din? För du behöver ju aldrig tänka så nu. Tänk: "Vad tycker ett barn är roligt?" Eller "Vad är ett barn fint i?" istället. Det blir ju dubbelt så mycket att leta bland då, för ni kan ju välja precis vad som helst.
(Och prinsessklänningar är faktiskt ganska opraktiska till en bebis, så det kanske är roligare att köpa något som Tjommen faktiskt kommer kunna använda? Det är mitt bästa tips till dig som fortfarande känner dig osäker. Tänk gärna färg, men tänk att det finns fler än två.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Väl skrivet! Jag förstår inte heller varför det är så jobbigt att tänka genusmedvetet - men det är väl svårt att släppa invanda, trygga idéer om hur saker och ting ska vara.
Vilket asbra inlägg Helena. Jag tycker precis som dig och har försökt formulera det massor av gånger. Du säger som jag känner, kort och koncist (det är väl därför du jobbar med text och jag suktar efter det hehe)!
Jag kan inget tillägga förutom HEJA DIG. Du kommer möta lika mycket motstånd som jag gjort men till slut fattar alla (eller iaf de flesta) i ens närhet hur man känner och efter ett tag kanske även varför man känner som man gör.
Helges body med muffins på är underbar. För att den är rolig, färgglad och fin. Att det är rosa på den ser jag som en bonus, eftersom jag ofta använder rosa på honom ( mer än på elsie tom) 1) eftersom det ör snyggt 2) eftersom jag vill sudda ut rosa som 'tjejigt'. Alla andra färger är mer eller mindre neutrala men när man snackar rosa då är det LULL-LULL och gull-gull som gäller. Vi jobbar bort det, vi mammor som vågar vara annorlunda och litar på att vara barn är smarta och kompetenta nog att förstå att de hur det beter sig mot andra som räknas, inte vilken färg de har på tröjan.
oj. det blev långt. men jag man bloggabstinens så har man! :)
kram
Tack båda! Och ja, det ÄR konstigt att det ska vara så svårt och det ÄR väldigt viktigt just därför att fortsätta påminna om det. Varje person som upptäcker ett lite nytt sätt att tänka gör det ju värt det. Och Sophie, jag saknar dina bloggtankar massor! Kram
Skicka en kommentar