den nya sömnen

Liten dagboksanteckning:
De senaste veckorna har det hänt något med sömnen. Jag vet inte om det är maten eller gröten eller åldern, men plötsligt somnar M aldrig efter 21. De senaste nätterna har han slocknat innan 20. Och plötsligt har vi fått tillbaka våra kvällar i soffan, vår vuxentid.
Dock - när han somnar sover han oroligt tills vi går och lägger oss (eller åtminstone tills jag går och lägger mig, som ligger back några månaders, snart ett halvårs, sömn) och vi måste ofta gå in och hålla honom i handen för att han ska somna om, vilket han då gör med en gång.
Men det går ju inte att sova så. Igår kväll när K kom in hade jag somnat hängande över spjälsängskanten (aj aj, rygg!) och till slut brukar vi ge upp och M får sova tätt tätt bredvid mig resten av natten. Då vaknar han inte och vi kan båda sova hyfsat bra.
En annan stor förändring är att han nu bara ammar en gång, från gröt-/amningsmålet vid 19 till 7.30. En enda gång. Magiskt.

Så, återstår egentligen bara två saker:
- Få tillbaka M i egen säng. Hela natten.
- Få honom att hitta tillbaka till sovlugnet, så att han inte vaknar eller väcker sig själv hela tiden.

Man kanske inte alltid kan skylla på faser, men jag tror att han är inne i något slags trygghetsperiod, när han är i behov av att veta att vi finns där, hela tiden. Kanske beror det på att vi var borta från K en vecka, kanske är det en utvecklingsfas. Kanske är det maten, allt det nya.
Hur som helst känns det som att vi är på väg åt rätt håll. Vi måste ju vara det, för om mindre än två månader börjar jag jobba igen och då är det jag som behöver hela nätter. (Tänk: Jag. HELA NÄTTER. Gud, vad jag ska ge mig själv en hotellnatt i present då. Eller en natt i soffan, det räcker.)