ur fas?

Dagboksanteckning:
Den där fasen verkar (peppar, peppar) äntligen vara överlevd och avklarad. Och efteråt känns M så himla mycket större, lugnare, mer bestämd och mycket starkare. De där faserna alltså, det gäller att minnas att det kommer en tid, en mycket bättre tid, efteråt.

I en vecka, lite drygt, har han:
- Sovit uselt och helst inte i egen säng. Vaknat och hållit sig vaken längre stunder på natten. Velat äta ofta och helst ammas till sömns.
- Krävt extremt mycket närhet på kvällen och natten.
- Gallskrikit. Både innan insomnande och efter nattmålen.
- Inte velat sova i vagnen, om den inte rullar. (Och så fort vi kom in på plant underlag i en affär: klarvaken!) Haft svårt att få ihop sin normala mängd sovtimmar på dagtid.

Och nu alltså - ett nytt lugn. Man ska ju inte ropa hej och så, men hela han har liksom skakat av sig den där oron som fick honom att skrika och nu är det inga problem för honom att somna om igen i egen säng precis som innan. Dessutom, återigen en natt med bara en matning, vilket får mig att drömma om hela nätter. Snart så!

Bonus - för en dryg vecka sedan slutade han, nästan helt, att kräkas. Plötsligt behöver vi inte byta haklapp flera gånger om dagen utan kan till och med spara samma till en annan dag. Plus att alla kläder inte luktar kräks. Tvättmaskinen och miljön tackar för detta. Detta hände ett par dagar efter den där läskiga "attacken" då han kräktes kaskadstyle och sedan blev alldeles blek. Kanske har magen gått igenom en fas också? (Ska sägas att maken, läkaren, inte riktigt tror på den förklaringen. Med mag-fas alltså.)