torsdag, mars 22, 2012

den nya maten

20
Under den här bloggdvalan som varit har vi börjat införa mer och mer mat. Så nu äter M gröt på morgonen, matpuré + fruktpuré till "middag" och sedan gröt igen på kvällen - med amning som efterrätt varje gång. Och jag börjar inse, med viss sorg i hjärtat ska erkännas, att amningen inte riktigt är tillräcklig längre. Han gnäller och vill äta betydligt snabbare igen efter de mål då han bara ammar. Efter skrovmålen på eftermiddagen, då han både glufsar i sig matpuré och fruktpuré och sedan ammar är han sitt absolut bästa jag och han är det länge.
21
Men det ska ju vara så. Han är snart sex månader och snart ska amningen inte vara nog. Ändå känns det ibland lite som en förolämpning när han bara äter och äter den riktiga maten och inte vill sluta. Men mest är det kul förstås, att han älskar att äta och gillar det mesta i puréväg och att jag snart är fri igen, att vara borta hemifrån hur länge jag vill, och att K kan ta över mer och mer. Mest är det kul, men lite lite sorgligt också, det kan inte hjälpas.

3 kommentarer:

Joanna sa...

haha, på övre bilden är han fantastiskt lik dig!

jag kan förstå dig.
lite tror jag iaf.
jag ammade inte alls på heltid med kaj, och det lilla jag gjorde var bara i fyra veckor.
men jag gillade det mer än jag trodde, och det kändes ändå lite tråkigt när jag slutade.
även om det fanns så mkt mer som övervägde till det positiva med att sluta, och därför är anledningen till att jag gjorde det.
men ändå.
lite tråkigt.

Veronica sa...

Vad härligt att han äter ordentligt! Om han gillar mat så mycket redan nu så kommer det nog fortsätta på den vägen. Så var det för oss i alla fall. Nackdelen var att han tvärvägrade amning vid nio månaders ålder, vilket jag tyckte var tråkigt och, ja, otacksamt! ;)
Men precis som du skriver så är det en frihetskänsla att kunna ta väskan och åka iväg en helg - vilket jag gjorde - och det underlättar ju skiftet mellan mamma- och pappaledighet dessutom. Men jag saknade länge de där mysiga stunderna..

Sköna Helena sa...

Joanna: Tänk, jag har så svårt att se det - likheten, alltså. Det är som om jag står för nära för att se. Men tack! För jag gillar det verkligen, att vi kan vara lika!

Veronica: Jaa, kan tänka mig att det kommer att kännas lite tomt, helt klart. Men åh - utopin som det innebär med en hel natt av sömn. Det väger nog över ändå.