att lämna ifrån sig sitt barn

Är på förskolejakt och var som sagt på en visning med mamma i fredags. Där kunde jag bocka av x antal punkter som jag inte vill kunna bocka av på stället där jag så småningom ska lämna mitt barn.

- Melker fick inte ett hej, eller ens mer än en kort blick, när vi kom. Detta trots att han var vaken och jag bar runt honom i lokalerna. Av cirka fem anställda som vi mötte på förskolan var det en som hejade på honom och frågade vad han hette. EN.
- I matrummet (där golvet var fullt med matrester och skräp efter ett tidigare mål) möttes vi av typ sju ensamma barn. Ingen vuxen fanns i rummet, förutom städerskan, som fick en tillsägelse från föreståndaren som visade oss runt att meddela någon i personalen. Dock följde vår ledsagare inte upp det, utan vi gick vidare på vår rundvandring.
- Vid ett senare tillfälle upplyste städerskan en annan i personalen om att en liten tjej lekte ensam i "dockhörnet" i anslutning till matrummet. Återigen: Helt ensam i rummet, obevakad, utan någon vuxen. "Ojdå, var du kvar där?" blev reaktionen. (Kanske bör det tilläggas att alla barn var små, under två år.)
- Flera i personalen passerade ut och in genom en dörr utan att vända sig om och se så att inga små fingrar kom emellan. En detalj, kanske, men en reflexreaktion för någon som är van att vara med barn. Särskilt som det sprang omkring små nyfikna knattar precis innanför dörröppningen.
- Rummet där barnen skulle leka "utvecklande lekar" var mörkt och helt utan fönster. Plötsligt upptäckte en i personalen att ett litet barngäng hade tagit sig in på toaletten själva och lekte där istället. (Återigen: Alla barn under två år.)

Sedan kan man ju slänga in att genustänket till största del gick ut på att "man får så mycket gratis på söder, där så många pappor hämtar på förskolan". Eller att lokalerna ekade och ljudvolymen därför var öronbedövande på vissa ställen. Eller att de verkade förvånade över att barnen hade vuxit så mycket sedan starten, och att de nu måste utveckla förskolan, något som nämndes flera gånger som någonting positivt.

Nej, jakten går vidare. Och jag kan gissa att en del av er blir lite nyfikna nu, men jag har ingen lust att publicera namnet på den här förskolan. Vi kanske kom dit en dålig dag, eller fel stund på dagen - kanske var där ont om personal just då, kanske var vi överdrivet kritiskt inställda. Men ändå. Aldrig att jag skulle lämna Melker där en hel dag.

Och vi som tänkte söka de närmaste alternativen, trots att vi inte skulle hinna titta på alla. Vi har tänkt om lite nu, kan man väl säga.