Trött och illamående och matt efter första mammiga orosattacken. Det var såklart ingen fara, men insåg att jag aldrig någonsin kommer att vara helt lugn igen, någonsin någonsin. Och fick plötsligt extramycket förståelse för mamma och pappa.
Så här: Melker har varit trött idag, sovit och sovit massor. Och så har han kräkts massor och massor, mer än vanligt till och med. Vid ett tillfälle verkade han få svårt att få luft, hulkkräktes och blev slapp i kroppen och lite blek i ansiktet. Jag försökte lägga honom så att han skulle få upp allting och kunna andas lättare, samtidigt som jag darrande försökte ringa K, som jobbade idag igen, men fick inte tag på honom.
Det höll inte på så länge och sedan skrattade han och bajsade massor, och var lite dålig i magen även där, men efter det verkade allt lättare och han kräktes inte mer. Men känslan, maktlösheten och paniken; vill aldrig någonsin uppleva det igen, någonsin. Samtidigt som jag inser att det här troligtvis bara var början, första gången, första läskiga gången av riktig oro. Detta att vara förälder alltså. Plötsligt har man allt att förlora. Massor att vinna också förstås, men ni fattar. Kärleken till barnet är så gigantisk.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Håll koll på att de inte är invagination som Stella fick! Började med kräkan (som aldrig ville sluta) och slutade i akut operation (efter att de missat vad det var TRE gånger).
Carro
Usch, ja det ska jag verkligen hålla koll på. Symtomen liknar lite det som Melker fick, att man blir blek och kräks och att det sedan går över - men han verkar liksom inte ha ont överhuvudtaget när det händer, det hände även igår. Och inget blod. Bara lite extra kraftiga kräkningar, och han kräks väldigt mycket annars också, så förhoppningsvis är det ingen fara...
Skicka en kommentar