om amningen och ersättningen

Nu är Melker tre månader och sedan typ en månad tillbaka helammar jag. Men ni som hängde med från början vet att det tog lite tid att få till det där med maten, att jag fyllde på med ersättning efter varje amningsmål (och totalt kunde varje måltid ta över en timme, vilket gjorde att maten upptog större delen av vår vakna tid), och att lilla M tog lite tid på sig att hitta sin viktkurva.

Hur som helst har jag fått en del frågor om hur jag gick tillväga, troligtvis för att det knappt pratas om det här problemet - som jag nu har insett är väldigt vanligt. Jag kände mig så himla ensam i början och även om jag visste att jag inte fick känna så, att det inte var mitt fel: misslyckad. Varför kunde inte jag ge mitt barn mat som alla andra?

Så, här kommer ett väldigt långt inlägg om spädbarn och mat. Ni som inte är intresserade - känn er väldigt fria att hoppa över.

I början ammade jag varje gång Melker skrek och på bb skojade sköterskorna med mig och sa att "man vet i alla fall var man har dig", för jag satt med honom vid mitt bröst jämt. Sedan skrek han hysteriskt på nätterna, trots att jag försökte amma, och vi fick jättebra hjälp av sköterskorna, som gav honom ersättning redan då, vilket gjorde att han och vi fick sova.
Så vi köpte tetrapack med Babysemp 1 så fort vi kom hem, för att kunna parera jobbiga nätter. Men när vi kom tillbaka på återbesök på bb-mottagningen efter ett par dagar hade M inte gått upp i vikt, istället hade han gått ner lite jämfört med utskriftsvikten, och då började ett åkande fram och tillbaka till sjukhuset för att väga honom var och varannan dag. Vi fick instruktioner om att ge ersättning på flaska, så mycket som han ville ha, efter varje mål mat. Och vi skulle mata honom minst var tredje timme, dygnet runt. (Det kändes så fel att ställa klockan och väcka honom på nätterna, då han sov jättebra i början.) De tittade på hur det såg ut när vi ammade, såg till att Melkers sugteknik var riktig och att allt såg normalt ut. Och det gjorde det, men han blev ändå inte tillräckligt mätt.
Och överallt hemma låg papper där vi hade bokfört varje amning, hur länge jag hade ammat, och varje flaskmatning, hur mycket ersättning han hade fått.

Vi fortsatte på samma sätt i flera veckor. Och han började nästan genast gå upp i vikt, äntligen. Men efter kanske en månad, när K började jobba igen ungefär, kände jag att jag ville försöka fasa ut ersättningen. Det var så påfrestande att först amma och sedan tvingas lägga honom ifrån mig gallskrikandes för att värma ersättningen och jag blev ledsen varje gång (och det var många gånger). Innan var vi ju två, men ensam blev allt jobbigare.

BVC tyckte att vi skulle minska på mängden ersättning vid varje tillfälle och sedan trappa ner mer och mer varje vecka - det funkade inte. Han skrek hysteriskt när flaskan var slut och eftersom vi då fyllde på och gav honom mer lyckades vi istället öka mängden hela tiden.
Men vi upptäckte att vissa gånger, särskilt när vi bytte blöja emellan eller av någon annan anledning lät det gå lite längre tid efter amningen, så var han nöjd även innan han fick ersättning. Han skrattade på skötbordet och verkade både lugn och mätt. Så - den nya strategin blev att hoppa över ersättning helt vid de tillfällena. Ibland blev han hungrig igen inom en timme, ibland gick det längre tid, men han klarade sig i alla fall en stund på bara bröstmjölk.
Den nya tekniken gjorde också att jag ammade oftare, eftersom han blev hungrig snabbare, och det (tror jag) fick igång mjölkproduktionen på riktigt.

Först lyckades vi klara nätterna helt utan ersättning, sedan morgonen, förmiddagen och till slut (efter knappt två månader tror jag) gav vi bara ersättning innan han skulle sova på natten. Jag fick för mig att han sov bättre då, men när jag testade att söva honom med bara bröstmjölk så sov han lika länge på det.

Så nu, efter tre månader, är ersättningen helt utfasad. Dessutom ammar han mer och mer effektivt. Så matstunden som kunde ta en timme (40 min amning + 20 min flaskmatning) eller ännu längre tar nu kanske 20 minuter med bara amning. (Jag ammar fortfarande båda brösten varje gång, så han tar ungefär 10 minuter på varje.)
Det tog ganska lång tid innan jag vågade lita på att han faktiskt var mätt, att det verkligen kom tillräckligt med mjölk, och fortfarande tar det lite tid innan han inser det själv ibland. Men efter en liten stund lutad mot min axel går det lite besvikna skriket över i skratt istället och sedan är han mätt 2,5-3 timmar om han är vaken. Längre om han sover.

Trots att jag verkligen ville helamma, mest för att det är så mycket enklare att alltid ha tillgång till mat och jag är ganska lat, så vill jag ändå avsluta det här inlägget med att slå ett litet slag för ersättningen.
Dels: Så fantastiskt att den fanns att ta till, vi hade nog inte överlevt den första tiden och de panikskrikiga nätterna annars. Och: När han går igenom någon utvecklingsfas eller av någon annan okänd anledning plötsligt är förbannad sent på natten och vägrar ta bröstet, så är det fantastiskt att kunna ta till ett annat alternativ och mata honom trött. Dessutom: Det är otroligt skönt att veta att jag kan vara borta en hel kväll utan att ens behöva pumpa ur mjölk innan, för K kan ge ersättning istället.

Men jag är absolut inte någon fanatisk amningsförespråkare. Funkar det inte så funkar det inte, och man är lika mycket mamma för det. Det är ju fantastiskt att det finns alternativ, som mättar och föder, för den som inte vill eller kan amma. Jag tycker inte att man ska slå sig blodig i kampen som det ibland kan innebära att försöka amma när det inte går och om jag inte hade tyckt att det var så jobbigt att kämpa med ersättningen ensam, så hade jag struntat i det för länge sedan.

(Om någon vill läsa mer om amning så har jag samlat alla inlägg jag har skrivit om detta under etiketten "Amning" här i högerspalten.)