Innan jag åkte hemifrån i morse var jag så himla nervös. Tårar i ögonen vid tanken på att K skulle lämna oss på tåget själva, tårar i ögonen vid tanke på ev skrik på tåget, tårar i ögonen vid tanke på att lämna Melker ifrån mig, om så bara för 45 minuter i taget.
Sedan kom vi fram och det fanns barnvagnsplats. Och från den stunden har allt gått så mycket bättre än jag kunde ana.
Sitter på tåget hem nu, har ammat en stund och M sover, men om han vaknar känns det inte som jordens undergång. För jag klarar det här.
Och eftersom jag inte kommer hinna påminna mig själv när jag kommer hem vill jag bara säga: BRA JOBBAT! Är så löjligt stolt över mig själv att jag får lite tårar i ögonen igen. För en dagsresa. Åh, livet är så nytt och annorlunda.
Och:
- Min bror, som sjunger i kör och ikväll sjöng min favoritminneslåt "One" solo inför fullsatt sal fylld av betalande besökare - WOW! Hela kören och julkonserten var ju wow, men åh, min bror ändå. Bäst av alla. På tal om tårar i ögonen.
- Mina föräldrar som tog hand om Melker när jag gick på konserten (fast de fick se den sena föreställningen sedan såklart), vilka morföräldrar de har blivit! När jag kom ut efteråt såg M så himla glad och lugn ut. Och han hade varit det hela tiden. Tårar igen.
Nu: En timme kvar till Stockholm.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hurra! De små segrarna räknas! Själv surfar jag dagis. Kan inte för mitt liv förstå hur de klarar hålla reda på sju små knattar VAR när jag blir helt slut av en...
Nej, det är faktiskt imponerande på riktigt. Dessutom barn de inte älskar på det sättet, som inte är deras egna.
Hur går det för er då? Har ni fått ngn plats? Och när är det dags för er kille att börja?
Skicka en kommentar