Vilken bra dag det här har varit:
- Hemmaförmiddag med K och M, dvs mys i soffan och framför allt hjälp med blöjbyten och ersättning. Och vuxensällskap!
- Långpromenad längs vattnet här på söder. Fantastiskt höstväder med vinterkyla och så några små hittepåärenden för att ge dagen mer mening (det funkar varje gång!).
- Matsuccé hela dagen. Har ammat ofta och tills nu på kvällen har han inte panikskrikit efter ersättning efteråt. Dessutom har han varit pigg och glad mellan målen, vilket gör allt så mycket lättare.
- Finbesök på kvällen. Åh! Saknar mina vänner så och känner mig isolerad ibland, självvalt i och för sig, men då är det så skönt att få en reality check och höra lite om världen utanför. Och få utanför-tankar om världen här inne. Tack, A!
- Desperate Housewives-maraton. Älskar. Bästa amningsaktiviteten efter Wordfeud (om någon vill spela, säg till!)
- Och så sist, men inte minst: lugnet. Den nya känslan som säger att jag klarar det här, att det inte gör något om han skriker ibland för att ersättningen dröjer några minuter eller om jag inte vet varför han skriker eller om han råkar sova en timme för länge. Det gör inget. Jag går på känsla och känslan stämmer för att jag helt enkelt vet bäst. Well, jag och K förstås, men när jag är hemma är det jag som känner och vet. Det där lugnet är magiskt och det tar större och större plats för varje dag som går. Har längtat så efter självförtroende och nu tror jag att det är på väg. Äntligen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
för drygt 28 år sedan skrev jag "jag fattar inte hur jag ska klara Helena ensam hela dagarna, längtar efter att hon ska bli lite större o inte så svårt att förstå sig på, vet inte vad hon vill när hon gråter, men det går bättre och bättre, blir nog fint i vår när vi kan vara ute mera, älskar henne så enormt.."10 feb 1983. lugnet o känslan, absolut!
å va fint din mamma skriver! liten tår i ögat...
iaf: va skönt att be börjar gå bättre, det är fan inte lätt i början, herregud man fattar ju ingenting i början! men nu så! GRATTIS! Så skönt! Kram
Mamma: Åh, vad fint. Och det känns bra, jag är ju himla nöjd med min uppväxt trots att du inte visste vad mina skrik betydde, så det känns lovande för Ms framtid :)
Sophie: Ja, visst var det fint? Måste nog lyfta upp den kommentaren...
Och ja, nu hoppas jag att allt bara blir lättare och lättare. Längtar framåt i tiden och älskar att titta på dig och Helge och Elsie och se hur bra och fint det kan bli framöver!
Skicka en kommentar