Två veckor

Två veckor sedan förlossningen och den där natten och morgonen som följde känns fortfarande så overklig och jag minns den som genom ett ljust men suddigt dis.
Jag kanske ska berätta mer om den så småningom, om förlossningen, men det är svårt att vara så personlig utan att bli mer privat än jag vill vara här i bloggen. Det var det läskigaste, mest smärtsamma och utan konkurrens det häftigaste jag har varit med om. Men också det mest skrämmande. Och det som har förändrat mest på kortast tid, fast det kändes som att ett helt liv hann utspela sig under timmarna på sjukhuset innan han till slut kom ut.

Hur som helst: Två veckor har gått och vi fortsätter att försöka lära känna och förstå vad han vill, vad han saknar när han skriker (mat oftast, och fortfarande räcker inte mjölken riktigt till så han får ersättning efter varje måltid) och hur vi kan göra honom nöjd. Jag gissar att det tar längre tid än 14 dagar att förstå det, och jag är så glad att K ska vara hemma med oss två veckor till. Så vi har dubbelt så långt tid på oss att hitta lite rutiner och lära oss lite lite till innan vi blir själva hela dagarna. Ser fram emot det.