Jag har tänkt mycket på en sak den senaste tiden, på oro och på hur olika vi beter oss när något oväntat, kanske lite läskigt, händer som vi på ett eller annat sätt måste ta ställning till.
Så, min bebis ligger i säte. Det hanterade jag genom att läsa allt jag kunde hitta om bebisar i säte, ta reda på exakt hur vändningsförsök går till på just mitt sjukhus och även exakt hur en dag med kejsarsnitt kan se ut. Jag läste, läste, läste en hel kväll och dagen efter kändes allt bra.
En gång pluggis, alltid pluggis, kanske. Hur som helst är det så jag reagerar när något händer, vad det än är. Jag tar reda på vad jag kan göra åt det, och om det är något jag inte kan påverka tar jag reda på vad som kommer hända och sedan släpper jag det.
Nu är jag alltså inte orolig.
Men det verkar vara en otroligt provocerande inställning.
Jag har fått så många kommentarer den senaste veckan, både från folk jag inte känner och folk jag känner väl, och till er vill jag gärna förtydliga: Jag är inte orolig. Allt känns bra.
Det betyder att jag inte vill höra:
- Hur ont det egentligen kan göra under vändningsförsöket.
- Hur tråkigt det måste kännas att kanske inte få uppleva en "riktig" förlossning.
- Hur lång tid det tar att hämta sig efter kejsarsnitt.
- Hur stora riskerna är med kejsarsnitt
- Skräckhistorier om misslyckade vändningsförsök/kejsarsnitt
Jag vet att ni menar väl, men det hjälper faktiskt inte alls. För jag är inte orolig. Jag vet vad som väntar och känner mig redo för det, oavsett hur det blir. Att ni berättar sådant jag redan vet, som bara är negativt, gör mig faktiskt mer orolig än något av det som ska hända.
Så tack, men jag vill inte höra mer om det.
(Och kommentarer som "wow, du är så stark och så lugn" är inte så mycket bättre. För det förutsätter oftast att jag är alldeles för stark och lugn, att jag nog inte riktigt förstår vad som väntar. Jag är inte ovanligt stark och lugn, jag har bara hanterat den här förändringen på mitt sätt. Det är inte ett bättre sätt än något annat, men det är mitt. Och ni behöver faktiskt inte hantera det alls.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det känns verkligen som att just graviditet/moderskap är något som alla tror är fritt fram att kommentera/kritisera, iaf om man tittar på hur mycket skit vissa mammabloggare får ta. Varför är det så? Lämna mammorna ifred!
Ja varför ska man överhuvudtaget ha åsikter om andras graviditeter eller förlossningar??!
Men jag vill berätta att jag har gjort både vaginal förlossning och planerat kejsarsnitt, och kejsarsnittet var tusen gånger bättre.
Jag gjorde precis som du, pluggade på hur kejsarsnitt går till och pratade med alla jag känner som gjort kejsarsnitt. När det väl var dags kände jag mig bara lugn och trygg. Och resultatet, världens finaste lillebror, njuter vi av varje dag :-)
En annan bra sak med kejsarsnitt är att pappan blir ännu mer delaktig redan från första stund. Det tyckte min man var väldigt fint, han var den som fick ta emot bebisen.
Lycka till och ta hand om dig.
Förstår hur du känner. Det är så mycket åsikter om ALLT när det kommer till bebisar och förlossningar. Huvudsaken är ju ändå denna: Ni ska få ett barn! Och det kommer bli fantastiskt, alldeles hur det än kommer gå till. Kejsarsnitt, vändningsförsök, "vanlig" förlossning - det spelar ingen roll! Det enda som räknas är att ni ska bli tre.
Veronica E
Anna: Hear, hear! Fattar inte vad det är med just detta som gör att folk inte bara kan hålla sina negativa åsikter för sig själva. Rädsla att själv göra/ha gjort fel?
Karin: Tack för positivt kejsarsnittpepp! Det är precis sånt som borde komma från alla.
Veronica: Eller hur? Och som sagt, vad är det med det här ämnet som säger "fritt fram för elaka kommentarer och vilka åsikter som helst". Tänk om samma regler gällde för typ övervikt eller klädstil?
Skicka en kommentar