magi

Det började med en liten rörelse i förrgår. K satt bredvid med handen på min mage och plötsligt, samtidigt, kände vi båda två något som var annorlunda än det vi hade känt innan. Det här var inga gaser eller tarmrörelser, det här var ju Tjommen på riktigt. Ingen tvekan. En liten spark eller boxning, en liten duns mot huden inifrån, och vi kände den samtidigt båda två. Och igår hände det igen, fast flera gånger och på kvällen ville jag inte gå och lägga mig utan bara sitta kvar i soffan – så avslappnad att jag skulle fortsätta känna den, vår bebis, röra sig där inne. Idag är det ingen nyhet längre, men det är som en drog och jag vill redan aldrig leva utan den.
Hur något kan gå från längtan till tillfredsställelse till vana på bara några dagar. Till något som jag säkert snart kommer att gnälla över, "måste du sparka så", men nu – magiskt.