Det blev en lång dag och blir kanske en kort natt, med bilder i minnet som jag gärna hade sluppit – vi kom nämligen till Södermalmstorg ett par minuter efter att en buss hade störtat nedför trappan och ner i folkvimlet. När vi kom fram låg det människor blödande på marken och K som är läkare fick snabbt ställa om lördagsmystankarna och hoppa in där han behövdes.
En barnvagn låg krossad framför bussen, men ett skrikande barn som snart hamnade i famnen på en tröstande polis, var helt och friskt. Rädd, men levande. Och alla andra levde också, var vid medvetande, men skadade och jag stod bredvid utanför polisbanden med handen framför munnen och grät utan att göra något annat. Jag hade inte kunnat göra något annat, såklart, men det var som att stiga ut från lördagspromenaden och rakt in i en filmscen som man helst vill blunda sig igenom.
Ändå: Alla klarade sig. Alla levde. En buss mot alla människor och människorna vann. Faktiskt ett mirakel mitt i alltihop.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det måste varit en chock att se detta! Rös när jag såg bilden på barnvagnen, och grät till bilden av den lille levande pojken i famnen på polisen. Snacka om änglavakt. //Veronica E
Jaa, helt otroligt! Kan inte få bort bilderna ur huvudet - och tankarna på vad som kunde ha hänt. Usch. Det känns overkligt att det gick så bra som det gjorde…
Skicka en kommentar