Till dig, min Tjomme

(Ursäkta suddig bild och stökig bakgrund, men det är ju magen som är viktig här!)

Jag kallar dig Tjommen, du som bor i min mage och som splattrar, sitter med benen i kors och suger på tummen där inne. Det har vi sett på ultraljud, men det är allt vi har sett än så länge.

Jag undrar så vem du är, Tjommen, vem du blir och hur det kommer att vara när du föds. Men vi har fem månader till på oss, att lära känna varandra utan att ses, att äta samma mat och dricka samma dryck och du ska sparkas lite och jag ska knuffa lite på dig så att du sparkas lite mer. Fem månader av längtan och väntan och säkert lite oro, men mest spänd förväntan (en kliché, men det är precis så förväntan känns, spänd). Och fantasier om hur livet kommer att bli sedan, i höst, men det har ju varken jag eller din pappa någon aning om. Vi kan bara drömma och fundera och prata, prata, prata om allt som kanske blir eller inte blir.
Allt vi vet är att hela världen kommer att vara annorlunda. För då är vi plötsligt tre, Tjommen, när du gör oss sällskap här ute. Och du kunde inte vara mer efterlängtad.

Finaste vaggvisan