Men jag har ingen ångest sammankopplad med vad jag äter. Jag har tyckt att jag har haft stora lår, i olika omgångar, eller små bröst. Jag är inte alltid nöjd med min kropp. Men det där behovet av att analysera mitt matintag, eller ångra matintag, eller smygäta, eller leva i något slags förnekelse kring det jag äter – det har jag nog aldrig gjort.
En nära vän (E, visst var det du?) sa nyligen att jag är den enda hon känner som har ett sådant problemfritt förhållande till mat. Det fick mig att tänka på det här ganska mycket. Och det klart, jag har aldrig varit överviktig. Jag har aldrig jojo-bantat eller gått varken upp eller ned mycket i vikt. Men jag vill ändå tro att det inte har med det att göra. För även när jag går upp i vikt, när jag inte tränar på flera år, så får jag ingen ångest. Jag kan nog bli ganska medveten om det och bli arg på mig själv för att jag inte tar tag i det, men det tar upp väldigt lite tid.
.JPG)
Varifrån kommer det? Handlar det bara om smalhets? Har det med sjuka modeideal att göra? Eller är det själva maten, har vi fått lära oss att mat är något att känna skuld och skam för?
Vem har lärt oss det? Och när? Och är det bara vi, tjejer och kvinnor, som har lärt oss det?
Jag ville bara slänga ut de här tankarna här, för det här kan ju faktiskt vara ett forum också för tankar. Kanske har ni tankar också – då får ni gärna dela med er. För det här skrämmer mig oerhört mycket.
4 kommentarer:
Tyvärr, du är ovanlig. Men vad skönt att höra att det faktiskt finns tjejer som är så här oproblematiska med mat och vikt (men det är inte bara tjejer som är nojiga, även killar är det fast det är inte lika vanligt).
Jag tror att den här matångesten har sin grund i dålig självkänsla och stort kontrollbehov i kombination med samhällets smalhets. Ofta är det ju "duktiga flickor" som har ätstörningar eftersom de har för höga krav på sig själva, strävar efter att vara perfekta på alla sätt och vill ha kontroll över allt. Ätstörningar är ju ett sätt att ta kontroll över en tillvaro man egentligen inte har kontroll över.
Hälsningar
en som inte har ett oproblematiskt förhållande till mat och vikt
Vad härligt att höra att det inte bara är jag som har ett fullkomligt problemfritt förhållande till mat! Faktum är att det provocerar mig att man som tjej/kvinna nästan förväntas vara nojjig med mat och vikt.
AnnaBanana: Jaa, det där med kontrollbehovet är nog en väldigt bra teori. Jag är ju i och för sig kontrollfreak i övrigt, men tror mig ju samtidigt HA kontroll oftast. Därför kanske kontrollerandet av ätandet inte behövs? Men varför är det just maten man vill kontrollera? Det måste väl vara inlärt någon gång?
Sofia: Ja, skönt att höra att jag inte är helt ensam! Och det är sant, man förväntas ha ett komplicerat förhållande till mat. Kanske är det det som är grejen? Generation efter generation lär varandra att mat, det är något farligt och dessutom är det ett tecken på kontroll och prestationsförmåga att inte äta för mycket eller för dåligt. Så duktiga flickor vill visa att vi är lika duktiga som de som inte äter dåligt. Också en god teori. Men hemsk och sorglig.
Antagligen för att det är lätt att kontrollera vad man äter. Man kan inte kontrollera sina känslor, eller sin omgivning - men maten, den går faktiskt att ha kontroll över.
Skicka en kommentar