sorg

Natten till i morgon har tio år gått sedan brandkatastrofen i Göteborg.
För knappt ett år sedan skrev jag ett examensarbete, inledningen till en reportagebok, om människor som har drabbats av sorg – och som har valt att efteråt på olika sätt hjälpa andra. Jag intervjuade bland annat Parash och Nicole, som var med under brandnatten för tio år sedan.
Om ni vill läsa min text, så finns en pdf-fil här.

Här är förordet till mitt examensarbete:

Min pappa arbetade i Sahlgrenskas krisgrupp efter diskotekbranden, 1998, i Göteborg. Jag minns så tydligt kvällen efteråt, när han kom hem. Grå i ansiktet och mer påverkad än jag någonsin hade sett honom tidigare, utmattad och utan hopp. Hela dagen hade han hjälpt föräldrar som måste identifiera sina döda barn. Han satt med dem, lyssnade på dem, höll om dem. Tröstade inte, för det kan man inte. Men fanns där, som så många har funnits där för andra senare. Lyssnat, känt och funnits.
Människor sörjer på så många olika sätt. Liksom alla människor är olika är också alla sörjande olika. Och alla förluster är olika. Det är viktigt att veta att det inte finns rätt och fel när det kommer till sorg och att ingen kan veta i förväg hur någon kommer att reagera – eller hur någon bör reagera. Det måste den sörjande få bestämma själv.
Vissa gråter när de är ledsna. Andra gör det inte. Vissa visar genast sin smärta, efter en förlust, men för andra dröjer sorgen flera år. Sorg har ingen tid.
I år är det tio år sedan branden i Göteborg. Och många fler har förlorat anhöriga och nära vänner, sedan dess. Vissa har sörjt ensamt och i stillhet, utan att ha någon att vända sig till, medan andra har velat och kunnat dela sin sorg med andra.
En del har också valt att använda den och erfarenheterna kring förlusten, för att på olika sätt hjälpa andra. Jag har valt att skriva min bok om dem.