some people refuse to settle for anything less than butterflies

(Bild: HBO, från favoritavsnittet "I love a charade".)

Nej, det blev som jag gissade, SATC-filmen var ingen höjdare. Jag tänker låtsas som om jag inte har sett den och låta det gamla slutet vara mitt slut och själv fantisera om hur livet fortsätter för Carrie och gänget.
Det var liksom så mycket som inte stämde.
Och jag blir lite ledsen över att så många hyllar den, när den bara handlade om att leva lycklig i alla sina dagar (paralellen till Askungen? - Yack!) med the one. För lycklig i alla sina dagar kan man inte bli förrän prinsen tar sitt förnuft till fånga och letar upp en med – just det – en sko i handen. Det var ju inte Sex and the citys budskap, åtminstone inte i de fem första säsongerna. Låg och funderade i går natt när jag kom hem och ja, jag skulle kunna tänka mig sista avsnittet i säsong fem som slutet. Om fjärilar och att inte settle för någonting mindre än det. Men fortfarande med känslan av att det är du som väljer. Inte att du måste vänta på att bli vald.
Det här kändes mest unket och... ovärdigt.
Nu är jag ett lätt överdrivet Sex and the city-fan och har sett alla avsnitt löjligt många gånger, så jag blev också förbannad på att karaktärerna inte var sig själva och det fick ingen som helst förklaring. Varför vill Carrie plötsligt bo på Fifth avenue, hon som hatar Fifth avenue och tycker att hon känner sig som en kompis med dåligt inflytande när hon kommer på fest där? (Med Big, efter att hon fått den fula fågelväskan, säsong 1.)
Och en vit garderob?! Och vita väggar och stora ytor? Njae.
Varför blir Miranda sårad när hon får kritik från Samantha, springer därifrån och framför allt: varför pratar de inte om det efteråt och varför springer ingen efter? Miranda har alltid varit charmigt cynisk och hård – inte sur och lättstött.
Och längtan efter en man, den Mannen, har aldrig varit hela berättelsens drivkraft. Det har funnits kärlek och omvälvande förälskelse, dumma beslut och blindheten hos älskande, men den här desperationen efter det lyckliga slutet - med Mannen...
Dessutom verkar det som om skaparna plötsligt förväntar sig ett intelligenstapp hos alla sina tittare. Förutsägbarhet och inga roliga dialoger eller ens rappa repliker. Vad finns kvar då? Mode. Och modet och alla produktplaceringar ställer sig i vägen för allt det andra.
Nej. Roligt att "träffa" dem igen, men mest som en reunion där man inser att man nog aldrig hade något gemensamt ändå. Och så fortsätter livet precis som innan.