alla dansar och jag tänker: är du också själv?

Jag vet inte varför de fortfarande står kvar, rosorna i fönstret. De har varit vissna så länge och nu har jag inte hjärta att slänga dem. Särskilt inte när det regnar ute och himlen fortfarande är ljus, fast klockan snart är fem. Det är sådana här eftermiddagar som jag så enkelt kan flyttas till Dublin, 2003. Det var en så vacker vår och jag trodde att varje ljus kväll kunde vara den kvällen som skulle förändra hela livet. Den kvällen som han, som var han med skrikande versaler, skulle välja mig på riktigt.
Jag minns den där hoppfullheten så himla väl. Och även om jag inte saknar längtan och osäkerheten, så önskar jag lite grann att jag fortfarande trodde att en enda kväll kunde göra så stor skillnad.